Vandringslust

...jobbar jag numer. Eftersom jag själv inte tittat på den serien mer än i förbifarten har jag inte kunnat lokalisera området väl på plats. En inbiten Köpingsbo avslöjade dock att det hus jag jobbar i ligger granne med den bostad som är "I en annan del av Köping"-gängets. Se där ja. Hur som helst, över till min tillvaro. Den första veckan har passerat och om kvällarna har jag legat som en skadad säl på soffan, min rörelseförmåga har varit ytterst begränsad. Om det är alla nya intryck eller den ?=%&¤#"&]$ möbelmonteringen det beror på, låter jag vara osagt. Som helhet har veckan varit alldeles förträfflig. Jag slås återigen av vilken möjlighet jag får ta del av. Att starta upp ett boende för ensamkommande flyktingbarn från scratch. 

 

Måndagmorgon den 15 april 2013 och där möts vi i köket, nio tillsvidareanställda på heltid (varav en av dem är jag! Hah), fyra personer med timanställning, föreståndaren och biträdande föreståndaren. Och så sparkar vi igång vad jag tror kommer bli en fantastisk upplevelse. Det är det förresten redan. Att lära känna varandra över instruktionerna till ett sängbord eller en garderob har visat sig vara ett vinnande koncept. Denna introduktion, vars första första halva vi redan klarat av och vars andra halva påbörjas imorgon, består alltså av att lära känna varandra och lokalerna, få ordning på samtliga rum och påbörja det riktiga arbetet, d.v.s. att forma de rutiner och det tänk som ska prägla boendet. Jag kan knappt vänta på att få fortsätta denna resa!

 

 

Som trogna läsare säkert känner till kommer jag snart att påbörja en anställning. Min första riktiga anställning - en tillsvidaretjänst omfattande heltid. Exakt en vecka efter examensdagen befann jag mig på arbetsintervju och påföljande måndag fick jag beskedet att jag hade fått jobbet. Nu är det inte vilket jobb som helst utan just den typen som jag vill börja min karriär med. Rollen som behandlingsassistent (en etikett jag starkt ifrågasätter i sammanhang som detta, men den diskussionen tar vi en annan gång) på ett kommunalt drivet HVB för ensamkommande flyktingbarn. Jag fick inte bara en försmak på vad detta innebär under förra sommaren, utan även mersmak. Som grädde på moset rör min anställning ett nytt HVB som ska öppna senare i vår. Det kommer alltså inte bara att bli fantastiskt kul att ha rollen som behandlingsassistent, det kommer att bli en fantastisk merit också. En unik chans. Sa jag att det här händer snart? Inte tillräckligt snart! Roll on April!

För att ge andra en bild av vad jag gör under praktiken... Okej, här är ett scenario som jag ställts inför under de gångna praktikveckorna;

 

En familj - två föräldrar och deras barn - kommer in till ett bokat möte med mig. Allt jag vet i förväg är att denna familj nyligen sökt asyl och att de vill ansöka om "Section 95 Support" (ekonomiskt stöd och/eller boende för asylsökande, vilket UK Border Agency bistår med), något som jag som caseworker på Refugee Action kan hjälpa dem med. Att ansöka om det alltså. Jag sätter mig ned tillsammans med den ena föräldern som vill ansöka med sin partner och sina barn som "dependents". Jag börjar med att öppna en ny akt för klienten eftersom denne är ny hos oss - det är viktigt att akten innehåller användbar information - d.v.s. allt från ett telefonnummer som vi kan nå klienten på till huruvida hen har hälsoproblem som påverkar t.ex. vilken boendeform som är mest lämplig - och att Refugee Actions sekretesspolicy förklarats. Det är också viktigt att jag förklarar vad Refugee Actions roll är och att vi inte är en del av regeringen eller UK Border Agency.

 

Jag har i förväg skrivit ut ett formulär från UKBA´s hemsida, vilket jag använder tillsammans med klienten för att ange den information som UKBA behöver för att kunna avgöra om de ska ge klienten "support" eller inte. I detta fall upplever jag inga svårigheter i samtalet mellan mig och klienten eftersom båda parter är fokuserade, klienten har med sig alla dokument från UKBA och språkbarriären är knappt märkbar. Vi fyller i formuläret och jag kopierar klientens "IS 96" (ett dokument som utfärdas av UKBA när någon söker asyl), klientens och familjemedlemmarnas ARC´s (= Asylum Registration Cards, motsvarande de LMA-kort som ges den asylsökande i Sverige).

 

Denna familjs omständigheter är speciella - familjen har befunnit sig i landet en längre tid, deras vistelse har varit laglig men de har sökt asyl först under den senaste tiden. Under den tid de befunnit sig i UK har de vuxna arbetat och således haft en inkomst - något som kan försvaga familjens chans att få support. Detta förklarar jag för klienten, det är viktigt att denne är medveten och kan göra egna val utifrån korrekt information. Jag säger också att det är nödvändigt att skicka in aktuella kontoutdrag tillsammans med den support-ansökan vi fyllt i, detta för att att bevisa för UKBA att familjen, utan stöd från dem, är utblottad (eftersom de som asylsökande inte tillåts arbeta). Dessutom berättar jag för klienten att eftersom hen sökt asyl mer än 72 timmar efter sin ankomst till UK, är det möjligt att UKBA kommer att kalla denne till en intervju med hänvisning till Section 55 - en intervju som fastställer varför klienten sökt asyl först nu. På grund av att klienten och dennes familj befunnit sig i landet i några år utan att söka asyl kommer UKBA nämligen att tänka att det inte föreligger någon risk för klienten att åka tillbaka till hemlandet. Bla, bla, bla. Om det inte vore så att klienten råkar komma från ex. Syrien som nu är "high on the list", förstås.

 

När ansökan är fullständig och denna skrivits under av båda parter (d.v.s. klienten och mig) och klienten lämnat kontoutdraget, faxar jag dessa papper till UKBA som då är de som "har bollen" och ska ta ett beslut. Jag följer upp detta när en vecka gått, och det för att vi, eller snarare klienten, ska kunna veta att ansökan behandlas. I och med att familjen fortfarande inte fått ett beslut gällande sin asylansökan, vilket är kriteriet för att få s.k. Section 95 Support, och tack vare att det finns barn med i bilden, är man skyldig att bistå familjen med support. De blir därmed beviljade det stöd de ansökt om och har rätt till. Tills dess att klienten eventuellt behöver råd och hjälp från Refugee Action igen, hör vi inte av denne, och vi hör inte av oss om det inte finns en anledning till det.

 

 

Merparten av denna vecka innebär en paus från praktiken för min del. Min plan har varit att ha tid för eftertanke och reflektion. Bla, bla, bla. Jag har hittills inte reflekterat. Alls. Det gör jag ju ändå hela tiden, och kanske var det just en paus jag behövde. En paus från allt vad praktiken heter. Dessa lediga dagar kom väl till pass, min tankeverksamhet och min kropp har i själva verket skrikit efter dem. 

 

Jag vet att jag gått igenom vissa faser, om de stämmer överens med dem som vår praktiklärare presenterat vet jag inte men det är dem jag identifierat hos mig själv. Först ut var den förväntade skräck- och spänningsfasen, den bestod även till stor del av förälskelse, glädje och trötthet. Sedan kom rutinfasen, i början av denna tog jag "nya tag" och såg till att få saker gjorda trots att tidigare nämnda känslor och tillstånd till viss del blivit kvar. Här hade jag landat i praktiken. Rutinfasen har, inom loppet av de senaste veckorna, ändrat karaktär. Känslan av att saker och ting börjat gå på rutin har fortsatt att följa med, men nu har även andra känslor och tankar dykt upp. En underliggande känsla av att jag vill gå vidare, som i starta-upp-det-nya-livet-efter-utbildningen, finns där. Vissa dagar känner jag mig omotiverad, lätt uttråkad, stressad och pressad. Andra dagar finner jag min tid på kontoret motiverande och glädjefylld, dock finns det där måttet av stress och press ständigt där. 

 

Hur jag känner när jag kommer tillbaka till praktikplatsen på måndag återstår att se, till dess tänker jag njuta av pausen. Jag har egentligen inga förväntningar på fortsättningen och slutskedet, jag vet ju att jag lär mig nya saker hela tiden. Om samhället, om människor, om min omgivning, om mig. Och jag vet också att många av insikterna kommer att framträda först när praktiken är över. 

 

 

Jag tycker att det är roligt att söka jobb. Detta är till min fördel då jag inte har något emot att finslipa CV:n och personliga brev, jag tar också gärna kontakt med arbetsgivare och går på intervjuer. Dock måste jag erkänna att en överväldigande känsla av prestationsångest och osäkerhet inför tiden efter examen börjar ta plats i min vardag. Jag är säker på vad jag vill göra härnäst - återuppta den roll jag hade för sommarjobbet, det vill säga att jobba på HVB för ensamkommande flyktingbarn. Trots att jag känner en säkerhet inför detta val av väg, upplever jag att känslan av stress sprider sig i kroppen. Lösningen på detta är förstås listor. Listor som skapar struktur i sökandet efter jobb. Steg nummer ett blir att ta kontakt med kommunalt drivna boenden för ensamkommande flyktingbarn, främst HVB:n vars målgrupp(er) är asylsökande och/eller personer som fått PUT (Permanent uppehållstillstånd), i intressanta städer i Sverige. Steg nummer två blir att ta kontakt med privat drivna transitboenden i intressanta städer i Sverige. Steg nummer tre blir... Så där ja. Se bara vad ett par listor kan göra, situationen känns genast mer hanterbar. 

 

 

 

Den åttonde praktikveckan (av totalt 20 sådana) är snart över och trots att det kan vara svårt att se as you go, inser jag att jag gjort mycket hittills. Ovan nämnda saker är bara extragrejer som får sällskapa det jag oftast gör under tiden på kontoret. Planerade och till viss del genomförda extragrejer, det vill säga. På tal om kontoret är min tanke att gruppen av bilder nedan ska ge den intresserade en glimt av hur det ser ut (klicka på varje liten bild för att se en större version av denna).

 

1.  2.   3. 

 

4.  5.  6. 

 

1. I korridoren utanför den dörr som leder till det kontorsrum som jag, och tre andra, hänger i under dagarna. 2. Korridoren i sin helhet. 3. Den skrivbordsö som jag är placerad vid. 4. "Väntrummet", alltså inte ett avskilt rum utan snarare en grupp möbler som är placerad i kontorsrummet. 5. Ett av samtalsrummen. 6. Väggdekoration.

 

De två senaste torsdagarna har delvis spenderats på socialtjänsten här i Bristol. Detta med anledning av att jag agerat "Appropriate Adult" under en s.k. Age Assessment. En Age Assessment är en intervju och standardprocedur i de fall det råder tveksamheter kring huruvida en person som söker asyl i UK är under eller över 18 år. En Age Assessment görs av socialtjänsten med minst två socialsekreterare närvarande, en "Appropriate Adult" - vars roll är att objektivt bedöma att intervjun fortlöper på ett professionellt sätt och att klientens behov vid intervjutillfället tillgodoses - samt ofta en tolk. Det har varit intressant, lärorikt och känslosamt. Det har också varit skönt att tillfälligt komma bort från praktikplatsen, rutinerna och pressen där, för att vara mer av en obeservatör. Jag har alltså, vid fler än ett tillfälle, rört mig mellan busstationen och socialtjänsten på sistone. Socialtjänsten, eller åtminstone den byggnad som är hem för "the Asylum Team", ligger i St. Paul's. Ett område som omnämns på följande sätt i LP: 

 

Jag tycker att det är något visst med den här delen av staden. Jag tycker om att promenera bland de där detaljerna. 

 

 

Ett antal veckor på praktikplatsen har passerat. Jag inser att jag, mer eller mindre hela tiden, upplevt en väntan. Som om jag väntat på att praktiken ska komma igång på riktigt. Detta beror antagligen dels på att Women´s Advice Project inte startat upp än, dels på att handledningen hittills uteblivit. Trots allt känner jag verkligen att jag får ut något av praktiken. Jag får ju öva på mötet med människan, det klientnära arbetet, och det dessutom med den målgrupp jag brinner för. Mina dagar på kontoret ser ut ungefär som de gjorde under den första veckan, med undantag av att jag är mer självständig, och att de planerade studiebesöken börjat bockas av på listan. Hittills har ett studiebesök på en Asylum Support Tribunal, närmare bestämt den i Newport, Wales, ägt rum. Det var skönt att vara enbart observatör för en dag, och samtidigt få ett bredare perspektiv på hur en persons asylprocess kan se ut. Tyvärr blev jag, som så ofta på sistone, nedslagen av hur svårt en människa kan ha det och hur mycket som vilar i andras händer. En tanke som passerade i slutet av dagen för detta studiebesök var att jag skulle aldrig, aldrig vilja vara i den situation som många asylsökande befinner sig i. Men jag insåg också att det finns en enorm kraft hos människan, det finns något där som får personen att ställa sig upp och gå vidare. Trots situationen. Och det är den kraften som får mig att vilja bli socialarbetare.

 

 

Så här kan merparten av en (var)dag se ut nu för tiden:

 

6.30: Alarmet ringer. Jag trycker på snooze-knappen och drar upp täcket till hakan. 

7.00: Okej, okej... Färdigsnoozat. Upp och hoppa! 

7.00-8.00: Jag springer omkring i ett virrvarr av frukostätande och andra morgonbestyr.

8.00: Jag kastar mig ut genom dörren, tar genvägen bredvid kyrkogården och är framme vid busshållplatsen fem minuter senare. 

9.20: Jag skyndar upp för trapporna till Refugee Action´s kontor. Säger ett "Good morning!" till dem som redan är där. 

9.30: Vid det här laget har de flesta dykt upp på kontoret.

9.40: "Huddle! Let´s huddle!" säger kontorets manager och vi alla samlas i lunchrummet för att, i korthet, gå igenom den dag vi har framför oss. Efter maximalt tio minuters möte säger tidigare nämnda manager "Dismissed!" eller något annat festligt och alla dras mot sina respektive skrivbord likt magneter.

10.00-13.00: Kanske har jag ett klientmöte inbokat, kanske gör jag case work eller något annat som behöver göras. 

13.00-14.00: Lunch. De flesta ansluter sig till lunchrummet och vi äter vår medtagna lunch.

14.00-17.30: Kanske har jag ett klientmöte inbokat, kanske gör jag case work eller något annat som behöver göras.

17.30: Slut på denna praktikdag!

 

 

Lördag 8/9: General Induction Day, Easton Community Centre, Bristol

 

Måndag 10/9: Praktik, Refugee Action´s kontor, Bristol

Tisdag 11/9: Praktik, Refugee Action´s kontor, Bristol

Onsdag 12/9: Praktik, Refugee Action´s kontor, Bristol

Torsdag 13/9: Praktik, Refugee Action´s kontor, Bristol

Fredag 14/9: Praktik, Refugee Action´s kontor, Bristol

Lördag 15/9: Volunteer Event, Refugee Action´s kontor, Birmingham

 

Måndag 17/9: Training; The Asylum System, Refugee Action´s kontor, Bristol

Tisdag 18/9: Praktik, Refugee Action´s kontor, Bristol

Onsdag 19/9: Praktik, Refugee Action´s kontor, Bristol

Torsdag 20/9: Praktik, Refugee Action´s kontor, Bristol

Fredag 21/9: Praktik, Refugee Action´s kontor, Bristol

Lördag 22/9: Speech/Training, The Harbour Project, Swindon

 

 

- But, what is her name? 

Jag vände mig om precis då och såg att den klient som var på väg ut från kontoret pekade på mig när hon ställde frågan till sin case worker. Våra blickar möttes och hon fyrade av ett leende.

- Jenny. Jenny is my name.

Sa jag och hon svarade:

- Jenny, I will see you again, okay?

Sedan gick hon.

 

Jag hade suttit med vid klientmötet en stund tidigare och bidragit med det jag kunde. Det mötet var också det första i raden av dagens tre klientmöten. Behöver jag säga att jag svävat på moln hela eftermiddagen? Praktikstarten har känts så jäkla bra. Om det fortsätter i samma spår så kommer jag lära mig massor. Loads. Förutom nyss nämnda klientmöten har jag fått en inblick i Refugee Action´s interna webbsida och läst på om vad en asylsökande i Storbritannien kan göra för att asylprocessen ska gå smidigare och för att förbättra oddsen för en lyckad utgång. Har också tagit del av små solskenshistorier om klienter som på olika sätt blivit hjälpta av Refugee Action. Stort som smått. Empowerment när det är som bäst. Jag välkomnades till kontoret av min kontakt (som härmed är förlåten för att hon inte hörde av sig och berättade om flytten), fick ett eget skrivbord och hälsade på kollegorna som anlände en efter en. Till min glädje såg kontorsmiljön ut som jag hade föreställt mig (d.v.s. ett stort rum med skrivbord utspridda som små öar istället för separata rum för varje skrivbord). Aaah. Äkta praktikkärlek.

 

 

• The UK asylum application/decision process
• The UK asylum support system - and the problems it causes
• The barriers that women in particular face in obtaining safety

Som svar på min fråga om vad jag mer exakt kommer att göra som praktikant fick jag det här: "The intention is that volunteers and interns will provide one-to-one support to women who are new asylum seekers. ... having a combination of a named volunteer/intern who women can meet with regularly, and an appointment service so women can get advice if crisis emerge. ..." Vidare sa min kontakt att jag kommer börja med att ägna mig åt "one-to-one support"-delen för att så småningom även dra mitt strå till stacken hos nyss nämnda "appointment service".

Behöver jag säga att jag längtar?! När helst jag tänker på praktiken (vilket jag generellt försöker undvika för att inte uppfattas som heeelt uppåt väggarna) blir jag alldeles sprattlig. Jag förväntar mig att det kommer bli utmanande, roligt, lärorikt, känslosamt, påfrestande och alldeles underbart. Just the way I like it.

Man skulle kunna säga att jag precis avslutat min första vecka på nya jobbet. Jag är helt slut. Det har varit intensivt, många nya intryck och snabba svängar. Stundom hektiskt och kaotiskt. Men det har varit värt varenda minut. Varenda minut som vägledare.

(BILDEN: Östersund, Sverige)

Min tanke med den här bloggen är att servera en reseblogg med vissa andra inslag. Tillbakablickar på upplevelser som jag har i bagaget, bilder från överallt och ingenstans på omgivning och miljö som passerar mina sinnen, mer och mindre upprörda tankar kring samhället och olika företeelser, samt vissa vardagstips på guldkorn i mat-, nöjes- och kulturväg. Den viktigaste delen är dock resandet. Vandringslusten. Av den anledningen blir bloggen inte särskilt intressant och innehållsrik så här års. En långresa är i alla fall inplanerad och jag tvivlar inte på att den kommer att bli minst lika speciell som de andra långresorna jag har i bagaget. Nu vankas... England. Sydvästra delen av landet. Bristol. Fem månaders studiepraktik och liv i ett annat land. I can hardly wait! Det här blir första gången som jag reser tillsammans med någon och första gången som resan är en del min utbildning. Jag ser verkligen fram emot den utmaning som livet i England kommer att innebära. När jag finner intressanta grejer som det här så längtar jag, om möjligt, ännu mer. Aaah.

 

Bristol-kontoret vill ha oss med i gänget. Min praktikkompanjon och jag kunde inte vara mer nöjda. Vi kommer, som det ser ut nu, att vara delaktiga i ett treårigt projekt som går ut på att vägleda och stärka asylsökande, våldsutsatta kvinnor i deras situation. Det råder ingen tvekan om att vi kommer att få insikt i Storbritanniens asylprocess, vilket passar mig utmärkt. Jag tror att det här kommer att bli riktigt bra. Riktigt, riktigt bra.

 

Äntligen ser vi en strimma ljus i tunneln, min praktikkompanjon och jag. Det verkar inte sämre än att Refugee Action´s kontor i Bristol, England, eventuellt kan tänka sig att ta emot oss för praktik under höstterminen. Hoppas. Vi som har siktet inställt på södra England och närhet till andra fina städer kommer hoppa högt av glädje om det här går vägen! Att hamna i Bristol skulle innebära att vi inte bara har nära till Wales utan också att London ligger cirka 1,5 timmars tågresa bort. Jag ser fram emot att besöka Birmingham, Oxford, Portsmouth, Brighton och även alla mindre kända pärlor.

(BILDEN: Lånad från justmaps.org)