Vandringslust

Merparten av denna vecka innebär en paus från praktiken för min del. Min plan har varit att ha tid för eftertanke och reflektion. Bla, bla, bla. Jag har hittills inte reflekterat. Alls. Det gör jag ju ändå hela tiden, och kanske var det just en paus jag behövde. En paus från allt vad praktiken heter. Dessa lediga dagar kom väl till pass, min tankeverksamhet och min kropp har i själva verket skrikit efter dem. 

 

Jag vet att jag gått igenom vissa faser, om de stämmer överens med dem som vår praktiklärare presenterat vet jag inte men det är dem jag identifierat hos mig själv. Först ut var den förväntade skräck- och spänningsfasen, den bestod även till stor del av förälskelse, glädje och trötthet. Sedan kom rutinfasen, i början av denna tog jag "nya tag" och såg till att få saker gjorda trots att tidigare nämnda känslor och tillstånd till viss del blivit kvar. Här hade jag landat i praktiken. Rutinfasen har, inom loppet av de senaste veckorna, ändrat karaktär. Känslan av att saker och ting börjat gå på rutin har fortsatt att följa med, men nu har även andra känslor och tankar dykt upp. En underliggande känsla av att jag vill gå vidare, som i starta-upp-det-nya-livet-efter-utbildningen, finns där. Vissa dagar känner jag mig omotiverad, lätt uttråkad, stressad och pressad. Andra dagar finner jag min tid på kontoret motiverande och glädjefylld, dock finns det där måttet av stress och press ständigt där. 

 

Hur jag känner när jag kommer tillbaka till praktikplatsen på måndag återstår att se, till dess tänker jag njuta av pausen. Jag har egentligen inga förväntningar på fortsättningen och slutskedet, jag vet ju att jag lär mig nya saker hela tiden. Om samhället, om människor, om min omgivning, om mig. Och jag vet också att många av insikterna kommer att framträda först när praktiken är över.