Tjejer/kvinnor borde ingenting
Ibland stöter jag på ett resonemang som känns så mitt-i-prick. Du vet, känslan av att få dina egna tankar perfekt summerade, perfekt klädda i ord. En sådan känsla infann sig när jag såg att en bloggare skrivit att tjejer/kvinnor borde ingenting när det gäller deras utseende. Hur många gånger har vi inte hört påståenden såsom "Kurvigt är bäst", "Hon ser ju gravid ut!", "Hon är alldeles för mager, det är ju inte fint", o.s.v, etc.
- Hur vet du att personen i fråga inte vill se ut just så som hon ser ut, för att det - enligt henne - är bäst?
- Hur vet du att personen i fråga har valt att se ut så som hon ser ut - kanske är det, av någon anledning, svårt för henne att se ut på ett annat sätt trots att viljan och/eller behovet finns där.
- Varför ska vi gå runt och tänka på andras utseende och tänka att de inte är bra som de är? Vad exakt har vi för anledning till det? Vad exakt har vi för anledning att skapa och återskapa en utseendehets som framför allt berör det kvinnliga könet?
- Än viktigare: varför ska vi uttala våra tankar högt? Vad exakt har vi för anledning till det? Vad exakt har vi för anledning att inkräkta på den personliga integriteten på det sättet?
Om vi alla, var och en, kunde låta bli att slänga ur oss påståenden, frågor och kommentarer som visar på att ensklida personerns utseende inte är bra nog, skulle vi göra världen en tjänst. Som enda undantagsfall finns den situation där du har misstankar om att någon nära till dig riskerar sin fysiska och/eller psykiska hälsa och du vill bidra till att försöka förhindra det. I samtliga andra fall tycker jag att du ska fråga dig, innan du avslutat en tanke och framför allt innan du slängt ur dig något, om du verkligen har tolkningsföreträde i situationen och om ditt påstående på något sätt är till hjälp för någon annan. Inte? Då kan du lägga ner. Tack på förhand.
Bilder från ön, se och njut
(BILDERNA: Tjörn, Sverige)
Tanten is back in town
Som jag påpekade för en vän tidigare idag; jag har besökt Västkusten tre gånger inom loppet av ett år jämfört med ingen gång alls innan det. Jag har sannerligen missat något under mina 20+ år på jorden innan jag slutligen begav mig dit. Tre fantastiska dagar levererades på denna Sveriges västra kust. Ett stickprov som bevis på detta kommer i nästa inlägg. Som jag befarade kändes Köping en aning... Trist, när jag kom tillbaka efter trippen. Skymningen som höll på att övergå i mörker och det svala kvällsregnet kändes i alla fall välkomnande. Speciellt på min hud som färgats röd (en nyans inte helt olik färgen på en stoppskylt...) under de senaste dagarna. För övrigt kan jag meddela att jag, när jag satt mig tillrätta på tåget för att återvända hem, kontrollerade innehållet i min handväska. Där fanns bland annat dambindor och en Året Runt-tidning. När jag insåg att jag någon timme tidigare köpt just den tidningen och lite karameller (som vi tanter så fint benämner dessa sötsaker) för att ha med på färden blev jag nästan rädd för mig själv. Jennsen 85 is here to stay.
/Jennsen, som kanske borde känna väl tilltagna känslor av panik inför sistnämnda faktum men som fortfarande tycker att tidningar som Året Runt bidrar med viss mysfaktor (okej, hög mysfaktor) ...
Minirecensioner
Att vara med henne av Alex Schulman är skriven på ett sådant sätt som gör mig positivt överraskad. Inspirerad, till och med. Till en början. Sedan insåg jag att jag ville läsa om det mänskliga som följer med var och en av oss hela tiden. Tankarna på oss själva och de personer som finns i vår omgivning. Och inte bara det, jag ville läsa om de negativa tankarna, de blottade, nakna tankarna av skörhet som Alex så fint broderade fram i början av boken. Jag ville helt enkelt att han skulle fortsätta röra sig i ett gränsland ständigt flirtandes med att vara en fara för sig själv. På det stora hela tycker jag att den här romanen är okej. Baksidan av omslaget berättar ju faktiskt att den handlar om allt som hände mellan den dag då Alex lämnade sin expartner fram till det att hans barn föddes. Det faktum att jag föredrog den första tredjedelen (ungefär) säger kanske mer om mina önskemål än om boken i sig. Det var, hur som helst, strax efter stycket nedan som mitt intresse svalnade. Då bröts förtrollningen.
Det är den 16 september 2008. Jag har talat i telefon med Amanda Widell så länge att jag känner mig lite vidbränd vid tinningen. Vi började på eftermiddagen och när vi var färdiga var det alldeles mörkt i lägenheten, jag fick gå runt och tända sen. Jag är alldeles utmattad av denna insats - det är ansträngande att vara i telefon med Amanda, att i varje ordvändning vara alert.
S. 65
Innan floden tar oss av Helena Thorfinn är en roman som sätter fingret på felaktigheter på ett sätt som är så bra att jag inte har tålamod nog för att dra mig till minnes och skriva om den. Den är dessutom underhållande som roman. Bara läs den. Se dig omkring. Se. Vi lever alla i något av en låtsasvärld där vi sällan - trots många uppenbara möjligheter - tar till oss av hur andra har det. Där båda sidor spelar spelet. Du kommer att förstå precis vad jag menar när du läst boken. Se så, börja se.
Femtio nyanser av honom och Femtio nyanser av mörker av E.L. James, ja, vad ska jag säga om dem... Efter jag läst den första boken kunde jag delvis förstå varför fenomenet blivit en sådan "fluga". Trots att det inte händer jättemycket händer det ändå så pass mycket att läsaren behåller sin nyfikenhet kapitel efter kapitel. Det faktum att du som läsare vaggas in i tron att du ständigt befinner dig på gränsen till något, gör att boken upplevs som mer spännande än den verkligen är. Efter att ha läst nummer två, Femtio nyanser av mörker, har dock mitt intresse svalnat så till den grad att jag - till skillnad från så många andra i världen - känner mig redo att lägga ner Mr. Grey. Där hände det ju i stort sett ingenting, det var min känsla. Slutet på den andra boken gjorde mig nyfiken på fortsättningen men så länge ingen lämnar boken mitt framför näsan på mig och går sin väg, kommer jag inte att läsa nummer tre...
Stockholm i den aprilliga eftermiddagssolen
(BILDEN: Stockholm, Sverige)
