Vandringslust

Att möta sensommaren i Sverige är fantastiskt. Så länge jag får göra det spelar det inte så stor roll i vilken stad jag befinner mig. Då framstår Köping som ett av de bättre alternativen. Och jag finner att här och nu är det inte svårt att leva för just det - här och nu. 

 

Så, Montpellier, it all comes down to this... Nejdå - vi ses ju om bara några dagar igen - men det är dags att tänka på refrängen för denna gång. Imorgon förmiddag tackar jag för mig och sätter mig på tåget mot MARSEILLE! Jag ser verkligen fram emot att komma dit. Innan dess: en sista natt på hotellet (se bilden nedan). Jag är nöjd med valet av hotell - jag hade gjort en rättvis bedömning av det geografiska läget (Google Maps is my friend) och detta tvåstjärniga alternativ motsvarade mina förväntningar vad gäller standarden (snäppet över den du får på ett vandrarhem men ingen lyx). Det är definitivt ett alternativ även för framtiden. 

 

Min femte dag i Frankrike är snart till ända. Tre romaner har avverkats och jag läxar upp mig själv i tankarna för min felberäkning (tre romaner på 14 dagar!? Hur tänkte jag där??). Imorgon är det jag som letar upp en bokhandel som säljer fiktiva romaner på engelska. Innan abstinensen sätter in på allvar. För övrigt övar jag mig halvhjärtat i franska språket och hela upplevelsen ger mig förnyad förståelse för den målgrupp jag jobbar med (personer med invandrarbakgrund). Läsningen har förlagts till stunderna vid floden Le Lez där jag, när jag känt för det, placerat en handduk och sedan lagt mig tillrätta. Andra saker jag sysselsatt mig med är att äta och dricka gott på uteserveringar, gå runt bland boutiquer på smågatorna utan att vilja gå in, jag har njutit av utsikten från alla de ställen vandringen tagit mig till, sett en biofilm ("Leave It On The Floor" - sorglig och uppfriskande om ni frågar mig), sprungit i ösregn för att komma till ett museum, legat på sängen i hotellrummet och lyssnat på en ylande hund och velat prata och kela med den, och så har jag filosoferat, reflekterat och begrundat. I all oändlighet, men det hör ju till en ensam resenärs vardag.

 

 

 

Jag sitter på ett trappsteg, vid foten av den trappa som leder upp till tredje våningen. På så vis befinner jag mig inom WiFi-området men behöver bara flytta på mig när hotellbesökare som bor på tredje våningen vill gå förbi. Jag tittar upp i taket och ser att himlen är så där fint blå som den blir ibland. Jag tänker att det här är en annorlunda resa, annorlunda jämfört med de jag gjort tidigare. Jag kommer på mig själv med att skanna av områden som om jag behöver minnas namnen på gatorna, var den ena gatan slutar och den andra tar vid. Jag hittar snabbt rutinerna och finner en slags hemmakänsla. Kanske är det för att jag aldrig tidigare åkt till ett annat land och rest för att resa under en kort period. Hur som helst så tycker jag om det. Mycket. 

 

Sju saker jag lärt mig under de gågna dagarna i Frankrike: 

 

• I detta land existerar inte fenomenet biosnacks. Antingen är det verkligen så, eller så gick jag till en jämförelsevis liten biograf som inte erbjuder den lyxen. Det fanns alltså ingen disk bakom vilken popcornmaskiner, läskapparater och diverse annat tornade upp sig och de biobesökare som valt att se samma film som mig verkade inte heller ha köpt något att äta eller dricka utanför biografen. Snopet.
• Hundar går jämt lösa oavsett omgivningen - på promenadstråken vid floden, i folkmyllret på shoppinggatorna, you name it. När jag hade sett ett par lösa hundar antog jag automatiskt att det var just de som gick lösa och inte nästintill alla hundar jag skulle komma att möta. Först gjorde konstaterandet mig förvånad, sedan nervös och till sist positivt överraskad. Det hela gav mig ett nytt perspektiv på saker och ting - varför ha med sig kontrollbehovet överallt, och varför förvänta sig negativa konsekvenser till följd av friheten?
• Människors språkkunskaper i engelska verkar vara på en jämförelsevis låg nivå, även bland de som jobbar inom lokaltrafiken, i restaurangbranschen och andra serviceyrken. Det gör mig ingenting, tvärtom, jag gillar den frengelska som tar mig framåt lättare än man skulle kunna tro.
• "Le petit dejeuner" (frukost) serveras fram till klockan 12. Vad frukosten  består av varierar men grunden verkar vara en croissant, en varm dryck och juice. Resterande måltider tenderar att förvirra mig men på de allra flesta restauranger är det tomt strax innan 12 på dagen för att då komma igång ordentligt och sedan avta i några timmar innan middagsrusningen som börjar märkas närmare 20-tiden. Jag som är van att äta någon gång mellan 17- och 19-tiden, har tagit för vana att äta en stadig och sen lunch för att sedan skippa middagen. 
• Sydfrankrike är så varmt den här tiden på året. När jag kom fram till hotellet i måndags kväll kunde jag nästan vrida svetten ur kläderna, likadant var det kvällen efter då jag spenderat dagen utomhus. Phew-hew-hew. 
• Att röka är vanligt här och det är tillåtet på uteserveringarna, även inne på hotellen. Jag får en känsla av att Sverige ligger långt fram i den här frågan. Här i Frankrike verkar det i stort sett vara en naturlig del av vardagen, av kulturen. Eller så är det jag som tagit till mig för mycket av den glorifierade rökningen som visats på film och sammankopplat den med vardagslivet i landet.
  
• En stad som Montpellier har inte turiststämplats så till den grad att t.ex. restaurangmenyer skrivs på engelska. Ett faktum som åtminstone jag är tacksam för. 

Just det, jag är visst "an oasis of calm" på kontoret. Jag har en förmåga att behålla lugnet när omgivningen är ett enda stort stressmoment. Receptet på lugn avslöjas dock inte. Tyvärr, peeps. Som ni säkert förstår har kontoret varit en kaosartad gröt på sistone. Så till den grad att alla utom en av dem som befann sig där igår, fredag, var alltför utpumpade för att göra någon nytta. Själv kände jag mig som en ballong som någon nålat hål i. Eftersom jag nu kan en hel del mer än vad jag kunde i början av praktikperioden, jobbar jag som "en i gänget". Det innebär lite eller ingen dötid alls. På grund av allt liv, all rörelse och bristen på ventilation är jag oftast helt nollställd när jag väl kommer ut i den friska luften efter en dag på kontoret. Men det är härligt, särskilt de dagar när en solskenshistoria når mig. När det går bra för någon, när alla inblandade får lön för mödan. Då kan de konstant ringande telefonerna, "stuffy" kontorslokaler och bristen på separat väntrum slänga sig i väggen. 

 

Det var praktiken, nu över till andra delar av mitt liv. Dessa delar består huvudsakligen av stressande tankar (oasis of calm, hah!) kring framtiden. Med knappt fem veckor kvar i England börjar det brinna i knutarna. So to speak. Mitt kontrollfreaksjag identifierar fem olika behovsområden vad gäller boende; geografiskt läge (söder om Sundsvall, gärna på någon av kusterna), storlek på stad (minst 50 000 invånare), kontraktstyp för lägenhet (förstahandskontrakt eller möjligtvis flexibelt andrahandskontrakt), storlek och planlösning (omöblerad lägenhet, minst 30 kvadratmeter, kokvrå eller kök och möjlighet att ha sängen på bekvämt avstånd från köksdelen) och närhet till umgänge (det optimala vore förstås att bo i samma stad som flera av dem jag umgåtts med på senare år). Mitt avslappnade jag anser att äh, det löser sig. Till ingen nytta uppenbarligen eftersom mitt kontrollfreaksjag vinner min energi. Hmpf. Vad gäller sysselsättning så vill jag jobba. Jobbet i sig spelar ingen större roll då jag prioritererar att få arbetslivserfarenhet med den målgrupp jag brinner för. Så där ja, det ska väl inte vara alltför svårt att tillfredsställa mig och mitt framtida jag ... 

 

 

För att ge andra en bild av vad jag gör under praktiken... Okej, här är ett scenario som jag ställts inför under de gångna praktikveckorna;

 

En familj - två föräldrar och deras barn - kommer in till ett bokat möte med mig. Allt jag vet i förväg är att denna familj nyligen sökt asyl och att de vill ansöka om "Section 95 Support" (ekonomiskt stöd och/eller boende för asylsökande, vilket UK Border Agency bistår med), något som jag som caseworker på Refugee Action kan hjälpa dem med. Att ansöka om det alltså. Jag sätter mig ned tillsammans med den ena föräldern som vill ansöka med sin partner och sina barn som "dependents". Jag börjar med att öppna en ny akt för klienten eftersom denne är ny hos oss - det är viktigt att akten innehåller användbar information - d.v.s. allt från ett telefonnummer som vi kan nå klienten på till huruvida hen har hälsoproblem som påverkar t.ex. vilken boendeform som är mest lämplig - och att Refugee Actions sekretesspolicy förklarats. Det är också viktigt att jag förklarar vad Refugee Actions roll är och att vi inte är en del av regeringen eller UK Border Agency.

 

Jag har i förväg skrivit ut ett formulär från UKBA´s hemsida, vilket jag använder tillsammans med klienten för att ange den information som UKBA behöver för att kunna avgöra om de ska ge klienten "support" eller inte. I detta fall upplever jag inga svårigheter i samtalet mellan mig och klienten eftersom båda parter är fokuserade, klienten har med sig alla dokument från UKBA och språkbarriären är knappt märkbar. Vi fyller i formuläret och jag kopierar klientens "IS 96" (ett dokument som utfärdas av UKBA när någon söker asyl), klientens och familjemedlemmarnas ARC´s (= Asylum Registration Cards, motsvarande de LMA-kort som ges den asylsökande i Sverige).

 

Denna familjs omständigheter är speciella - familjen har befunnit sig i landet en längre tid, deras vistelse har varit laglig men de har sökt asyl först under den senaste tiden. Under den tid de befunnit sig i UK har de vuxna arbetat och således haft en inkomst - något som kan försvaga familjens chans att få support. Detta förklarar jag för klienten, det är viktigt att denne är medveten och kan göra egna val utifrån korrekt information. Jag säger också att det är nödvändigt att skicka in aktuella kontoutdrag tillsammans med den support-ansökan vi fyllt i, detta för att att bevisa för UKBA att familjen, utan stöd från dem, är utblottad (eftersom de som asylsökande inte tillåts arbeta). Dessutom berättar jag för klienten att eftersom hen sökt asyl mer än 72 timmar efter sin ankomst till UK, är det möjligt att UKBA kommer att kalla denne till en intervju med hänvisning till Section 55 - en intervju som fastställer varför klienten sökt asyl först nu. På grund av att klienten och dennes familj befunnit sig i landet i några år utan att söka asyl kommer UKBA nämligen att tänka att det inte föreligger någon risk för klienten att åka tillbaka till hemlandet. Bla, bla, bla. Om det inte vore så att klienten råkar komma från ex. Syrien som nu är "high on the list", förstås.

 

När ansökan är fullständig och denna skrivits under av båda parter (d.v.s. klienten och mig) och klienten lämnat kontoutdraget, faxar jag dessa papper till UKBA som då är de som "har bollen" och ska ta ett beslut. Jag följer upp detta när en vecka gått, och det för att vi, eller snarare klienten, ska kunna veta att ansökan behandlas. I och med att familjen fortfarande inte fått ett beslut gällande sin asylansökan, vilket är kriteriet för att få s.k. Section 95 Support, och tack vare att det finns barn med i bilden, är man skyldig att bistå familjen med support. De blir därmed beviljade det stöd de ansökt om och har rätt till. Tills dess att klienten eventuellt behöver råd och hjälp från Refugee Action igen, hör vi inte av denne, och vi hör inte av oss om det inte finns en anledning till det.

 

 

Okej, här kommer några glimtar från de gångna dagarna som, för övrigt, har varit underbart mystrevliga. Som synes bjöd Bristol på det typiska Englandsvädret;

 

 

 

 

 

Besöket och jag har mestadels hängt i närheten av Cabot Circus och Broadmead i dagarna tre. Primark visade sig vara en riktig favorit, precis som förväntat. En tur upp till Clifton Village och Suspension Bridge som, dagen till ära, låg inbäddad i dimma. Skyfall på bio, tidig födelsedagsmiddag på Coal Grill, kortspel och mys i mitt rum. Tack för det, besöket!

 

Okej, den här dagen var helt enkelt som gjord för att titta på den fina utsikten. Under första halvan av dagen har jag legat på en säng i ett dunkelt rum. Där har jag njutit av att titta på omgivningen och de solstrålar som bäddat in denna. En dag med tystnad och ensamtid var vad jag behövde. Att senare lägga till ett Vänner-maraton, kinesiskt att äta och en närhetssökande Leo har gjort att jag kunnat slappna av. Oftast kommer de mest användbara insikterna till mig när jag inte letar efter dem. 

 

En av mina favoriter med mitt nuvarande boende är utsikten från de fönster som vätter mot framsidan av huset. Den hjälper mig att se det fina i vad som händer här och nu. Här och nu innebär nämligen att jag snart går in i den tionde praktikveckan, vilket i sin tur innebär att jag kommit halvvägs genom min sjunde - och sista - termin på utbildningen. Ett faktum som innebär att en rad beslut närmar sig. Och, fram för allt, att gå vidare i livet. Söka jobb, söka bostad - välja yrkeskategori, välja geografiskt läge. Låt mig bara titta på utsikten först. Förlora mig i den.

 

 

I Will Wait - Mumford & Sons

Only You - Joshua Radin

Little Talks - Of Monsters And Men

...

 

 

 

Igår antog vi London. Avresan var planerad till 07.15, ett faktum som innebar följande scenario: Jag vaknar med känslan av att morgonen är närvarande och känner mig, till min egen förvåning, utvilad. Det känns som att natten varit lång trots att den borde känts kort (eftersom jag somnade vid 23-tiden och alarmet skulle ringa 05.15). Jag vänder på mig i sängen och kisar mot väckarklockan. 07.48. Noll-sju-fyrtio... WHAT?! Jag tittar på väckarklockan igen, tar tag i den och riktigt tittar. Den är verkligen 07.48, och alltså inte 05.15. Under de följande tjugo minuterna hinner jag, till min egen stora förvåning, klä på mig, ha panik, borsta tänderna, packa ryggsäcken (utan att glömma varken medhjälparen LP, snacks, vatten, kamera eller plånbok. Hah!), ha panik, ringa min stackars partner in crime som väntat på busstationen sedan 7-tiden, ha panik, storma ut genom dörren och halvspringa till busshållplatsen för att där ha panik ytterligare en gång. Phew. Det var alltså början på dagen. Förutom det så blev dagen bra. Bildbevis finnes nedan och för den icke-förutspående kan jag tala om att det är ingen mindre än Big Ben som lapar sol där. Denna gång bjöd London mest på turister och turistattraktioner - Buckingham Palace, Big Ben, London Eye - och jag längtar efter mer stadspuls och det riktiga London. Next time, next time it is.

 

 

- Säger Lonely Planet's Britain-bok. Snubben Brunel's namn syns på vissa håll i Bristol, bl.a. kallas ett stycke byggnad som är sammankopplad med Temple Meads (den centrala tågstationen) för Brunel's Old Station. Brunel's Old Station är tydligen en "Grade 1 listed Victorian building and is one of the largest events venues in the South West". Mr Brunel är alltså känd för att ha designat bygget av den bro ni kan se bilder på nedan, men också annat storslaget. såsom skeppet SS Great Britain och en bit tågräls (något som förmodligen var betydligt mer meningsfullt på sin tid, än vad jag får det att låta...).