Vandringslust

Igår antog vi London. Avresan var planerad till 07.15, ett faktum som innebar följande scenario: Jag vaknar med känslan av att morgonen är närvarande och känner mig, till min egen förvåning, utvilad. Det känns som att natten varit lång trots att den borde känts kort (eftersom jag somnade vid 23-tiden och alarmet skulle ringa 05.15). Jag vänder på mig i sängen och kisar mot väckarklockan. 07.48. Noll-sju-fyrtio... WHAT?! Jag tittar på väckarklockan igen, tar tag i den och riktigt tittar. Den är verkligen 07.48, och alltså inte 05.15. Under de följande tjugo minuterna hinner jag, till min egen stora förvåning, klä på mig, ha panik, borsta tänderna, packa ryggsäcken (utan att glömma varken medhjälparen LP, snacks, vatten, kamera eller plånbok. Hah!), ha panik, ringa min stackars partner in crime som väntat på busstationen sedan 7-tiden, ha panik, storma ut genom dörren och halvspringa till busshållplatsen för att där ha panik ytterligare en gång. Phew. Det var alltså början på dagen. Förutom det så blev dagen bra. Bildbevis finnes nedan och för den icke-förutspående kan jag tala om att det är ingen mindre än Big Ben som lapar sol där. Denna gång bjöd London mest på turister och turistattraktioner - Buckingham Palace, Big Ben, London Eye - och jag längtar efter mer stadspuls och det riktiga London. Next time, next time it is.

 

 

- Säger Lonely Planet's Britain-bok. Snubben Brunel's namn syns på vissa håll i Bristol, bl.a. kallas ett stycke byggnad som är sammankopplad med Temple Meads (den centrala tågstationen) för Brunel's Old Station. Brunel's Old Station är tydligen en "Grade 1 listed Victorian building and is one of the largest events venues in the South West". Mr Brunel är alltså känd för att ha designat bygget av den bro ni kan se bilder på nedan, men också annat storslaget. såsom skeppet SS Great Britain och en bit tågräls (något som förmodligen var betydligt mer meningsfullt på sin tid, än vad jag får det att låta...). 

 

Bath är en sådan där stad som lämpar sig för att bara gå omkring i. Se på. Njuta av. Det är otroligt fint i Bath, pärlan som ligger på cirka 30 minuters kollektivtrafiksavstånd från där jag bor. 

 

Så hur är det att bo i England? Klimatmässigt är jag överförtjust i ena stunden och riktigt nedslagen i nästa. Jag älskar hösten; mörker, regn och kylan som tilltar om kvällarna, den krispiga och soliga känslan som vissa dagar bjuder på. I kombination med de ovanligt höga elkostnadspriser som verkar vara aktuella i England är klimatet dock inte det ultimata, lägg då till ett gammalt hus med lika gamla väggar och det slutar med att du fryser konstant trots lager och åter lager av kläder. En snabb promenad med en efterföljande varm dusch är räddningen för mig, så länge jag inte vill spendera dygnets vakna timmar under det varma täcket... Det var klimatet. Vad gäller transport använder jag mig av kollektivtrafiken och är en trogen First Bus-passagerare. Att pendla mellan mitt lilla bo och praktikplatsen har jag numer ingenting emot. Bussarna har visat sig vara mindre pålitliga men jag har å andra sidan aldrig blivit försenad. På fritiden satsar jag på social tid och att upptäcka nya platser, och ensamtid som jag använder genom att göra saker för mig själv. Jag är ett fan av tvådagarshelger som bidrar till att jag kan välja bådadera. Och jag är ett fan av att det finns många trevliga ställen att besöka, i och i nära anslutning till Bristol. Angående mat så upplever jag samma problem som jag hade i USA - att onyttig mat är billigare än nyttig och att vissa av de produkter jag gärna använder till min frukost i Sverige inte finns här. På den positiva sidan ingår att Fairtrade-märkta varor är en vanlig syn och att vegetariska alternativ, såsom quorn i olika konstellationer, är billiga. Hittills har jag trivts med mitt liv här men känt att jag saknat ett större mått av ensamtid och något extra i vardagen, såsom gymmedlemskap. Där har jag receptet för att öka trivselfaktorn i fortsättningen. Jag återkommer med resultatet.

 

 

Upprepa följande ord för dig själv några gånger innan du läser vidare;

 

De orden läste jag på ett vykort som är fäst på väggen i kontoret där jag spenderar mina dagar. Enkla men viktiga ord. Uppenbarligen är det ett budskap som behöver spridas av människan och tas in av de olika individer det passerar. För att det, tyvärr, råder en enorm okunskap och en enorm rädsla som står i vägen för medmänsklighet och värdig, respektfull behandling av varje person. 

 

Det kommer alltid att finnas personer som på ett eller annat sätt utnyttjar ett system för att personligen gynnas ekonomiskt och materiellt, men dessa utgör ett fåtal av den stora massan. Den stora massan bestående av personer vilka, var och en, har sin egen historia. Som är verklig i allra högsta grad. Trots att den stora massan inte är ute efter att utnyttja ett system så ligger fokus på det fåtalet individer som är "the bad guys", vilket bidrar till att de flesta andra behandlas på ett orättvist sätt. Ett inhumant sätt. Och de där historierna som människorna - just det, människorna - bär på, förbises. I ett enda virrvarr av burdus byråkrati och misstankar.

 

En asylsökande som flytt sitt land, sitt liv, har gjort det av en anledning. För att det fanns skäl att fly. Jag skulle aldrig spendera ett ändlöst antal timmar, dagar, ibland veckor och månader, på att fly från ett liv jag byggt upp, ett liv jag känner utan och innan. Om jag inte värnade om mitt liv. Aldrig skulle jag lämna familj och vänner, utbildning och arbete, och social trygghet, för att så småningom befinna mig i ett främmande land där nya svårigheter väntar. Om jag inte värnade om mitt liv. Faktum är att jag har svårt att se att jag någonsin, efter förlust och sorg, de mest otänkbara hemskheter, skulle ha kraften att ställa mig upp och gå vidare. Om jag inte värnade om mitt liv. 

 

 

They chose to live.

 

To live. 

 

 

 

Ett antal veckor på praktikplatsen har passerat. Jag inser att jag, mer eller mindre hela tiden, upplevt en väntan. Som om jag väntat på att praktiken ska komma igång på riktigt. Detta beror antagligen dels på att Women´s Advice Project inte startat upp än, dels på att handledningen hittills uteblivit. Trots allt känner jag verkligen att jag får ut något av praktiken. Jag får ju öva på mötet med människan, det klientnära arbetet, och det dessutom med den målgrupp jag brinner för. Mina dagar på kontoret ser ut ungefär som de gjorde under den första veckan, med undantag av att jag är mer självständig, och att de planerade studiebesöken börjat bockas av på listan. Hittills har ett studiebesök på en Asylum Support Tribunal, närmare bestämt den i Newport, Wales, ägt rum. Det var skönt att vara enbart observatör för en dag, och samtidigt få ett bredare perspektiv på hur en persons asylprocess kan se ut. Tyvärr blev jag, som så ofta på sistone, nedslagen av hur svårt en människa kan ha det och hur mycket som vilar i andras händer. En tanke som passerade i slutet av dagen för detta studiebesök var att jag skulle aldrig, aldrig vilja vara i den situation som många asylsökande befinner sig i. Men jag insåg också att det finns en enorm kraft hos människan, det finns något där som får personen att ställa sig upp och gå vidare. Trots situationen. Och det är den kraften som får mig att vilja bli socialarbetare.

 

 

Little did I know... Intet anande att Morgon i Jenin av Susan Abulhawa skulle lägga sig att vila bland favoritböckerna började jag läsa den. Här har vi något i klass med Tusen strålande solar som är den bästa boken jag läst. Morgon i Jenin är - faktiskt - inte byggd på en verklig historia, den är inte desto mindre en verklig historia. En historia som bygger på en familjs öde till följd av en konflikt. Huvudpersonen är till en början Dalia, ända tills Dalias dotter Amal tar vid och berättar sin historia. Genom hela boken ser jag hur det alltför smärtsamma händer någon. Mot dennes vilja. Utan varning. Om och om igen. Läs. Den. Nu. 

 

 

 

 

Mycket kan man göra av en lördag. Ett förslag är att stiga upp i ottan, placera valfria rumpor på en buss mot Weston-Super-Mare, byta buss där och fortsätta i riktning Cheddar. Detta för att någon timme senare kliva av vid Cheddar Gorge. Och därifrån kan man alltid ta en s.k. Clifftop Walk. Se nedan för demonstration.

 

 

Ledig fredag idag. Jag och Leo, min (katt)roomie, har haft en tyst överenskommelse om att han håller sig på sitt håll och jag på mitt. I praktiken har det inneburit att han legat som en falukorvsring bakom soffan medan jag farit fram med dammsugaren, smutstvätt och matlagning. En promenad på det, tänkte jag sedan. Och en promenad blev det. Nu ska jag duscha bort regnet, äta soppa till middag och sedan ägna mig åt pubhäng med Elin. Imorgon beger vi oss till Wales. Minsann.