Vandringslust

Det är sommar och gassande sol och vi trängs på en balkong någonstans i Annapolis. Jag, ett par vänner och ett par av mina vänners vänner. Vi pratar om ditten och datten, skrattar, skickar iskalla ölflaskor och glödande cigaretter mellan oss. Vid något tillfälle under denna eftermiddag berättar en i sällskapet en anekdot. Med inlevelse berättar hen om den gången när hen fick höra talas om en kvinna som, bakom sin makes rygg, hade en sexuell relation med en annan man. Efter en stund brister alla ut i hejdlöst skratt. Alla utom jag. Jag tittar mig omkring och känner mig... Out of place. Jag kan inte se det roliga, det som ska vara ironin, i berättelsen. Och insikten om att alla började skratta precis när tidigare nämnda person avslöjat att den man som (den vita medelklass-) kvinnan varit otrogen med var "the cable guy" - the black cable guy - har lämnat en bitter eftersmak i min mun...

 

Du måste få ha en annan åsikt än mig, och jag måste kunna acceptera att du har det. Men jag kan inte alltid acceptera åsikten i sig. Närhelst någon säger eller gör något som antyder att en människa är mindre värd än andra på grund av dennes hudfärg, klass eller andra faktorer som hen inte styr över, då kan jag inte hålla med dig. Och jag hoppas att jag vid dessa tillfällen kommer att resa mig upp, förmedla mina tankar och lämna sällskapet. För vid varje tillfälle som jag sväljer klunkar av öl som plötsligt är illasmakande, och fortsätter att lyssna på skratten som omger mig, då är jag inte mig själv. Och då kan jag lika gärna låtsas att jag ser ironin i att den vita medelklasskvinnan inte bara hade en "affär" med the black cable guy utan hon gifte sig också med honom. Och så kan jag stämma in i skrattet som följer efter.

 

 

Just det, jag är visst "an oasis of calm" på kontoret. Jag har en förmåga att behålla lugnet när omgivningen är ett enda stort stressmoment. Receptet på lugn avslöjas dock inte. Tyvärr, peeps. Som ni säkert förstår har kontoret varit en kaosartad gröt på sistone. Så till den grad att alla utom en av dem som befann sig där igår, fredag, var alltför utpumpade för att göra någon nytta. Själv kände jag mig som en ballong som någon nålat hål i. Eftersom jag nu kan en hel del mer än vad jag kunde i början av praktikperioden, jobbar jag som "en i gänget". Det innebär lite eller ingen dötid alls. På grund av allt liv, all rörelse och bristen på ventilation är jag oftast helt nollställd när jag väl kommer ut i den friska luften efter en dag på kontoret. Men det är härligt, särskilt de dagar när en solskenshistoria når mig. När det går bra för någon, när alla inblandade får lön för mödan. Då kan de konstant ringande telefonerna, "stuffy" kontorslokaler och bristen på separat väntrum slänga sig i väggen. 

 

Det var praktiken, nu över till andra delar av mitt liv. Dessa delar består huvudsakligen av stressande tankar (oasis of calm, hah!) kring framtiden. Med knappt fem veckor kvar i England börjar det brinna i knutarna. So to speak. Mitt kontrollfreaksjag identifierar fem olika behovsområden vad gäller boende; geografiskt läge (söder om Sundsvall, gärna på någon av kusterna), storlek på stad (minst 50 000 invånare), kontraktstyp för lägenhet (förstahandskontrakt eller möjligtvis flexibelt andrahandskontrakt), storlek och planlösning (omöblerad lägenhet, minst 30 kvadratmeter, kokvrå eller kök och möjlighet att ha sängen på bekvämt avstånd från köksdelen) och närhet till umgänge (det optimala vore förstås att bo i samma stad som flera av dem jag umgåtts med på senare år). Mitt avslappnade jag anser att äh, det löser sig. Till ingen nytta uppenbarligen eftersom mitt kontrollfreaksjag vinner min energi. Hmpf. Vad gäller sysselsättning så vill jag jobba. Jobbet i sig spelar ingen större roll då jag prioritererar att få arbetslivserfarenhet med den målgrupp jag brinner för. Så där ja, det ska väl inte vara alltför svårt att tillfredsställa mig och mitt framtida jag ...