Vandringslust

Ett antal veckor på praktikplatsen har passerat. Jag inser att jag, mer eller mindre hela tiden, upplevt en väntan. Som om jag väntat på att praktiken ska komma igång på riktigt. Detta beror antagligen dels på att Women´s Advice Project inte startat upp än, dels på att handledningen hittills uteblivit. Trots allt känner jag verkligen att jag får ut något av praktiken. Jag får ju öva på mötet med människan, det klientnära arbetet, och det dessutom med den målgrupp jag brinner för. Mina dagar på kontoret ser ut ungefär som de gjorde under den första veckan, med undantag av att jag är mer självständig, och att de planerade studiebesöken börjat bockas av på listan. Hittills har ett studiebesök på en Asylum Support Tribunal, närmare bestämt den i Newport, Wales, ägt rum. Det var skönt att vara enbart observatör för en dag, och samtidigt få ett bredare perspektiv på hur en persons asylprocess kan se ut. Tyvärr blev jag, som så ofta på sistone, nedslagen av hur svårt en människa kan ha det och hur mycket som vilar i andras händer. En tanke som passerade i slutet av dagen för detta studiebesök var att jag skulle aldrig, aldrig vilja vara i den situation som många asylsökande befinner sig i. Men jag insåg också att det finns en enorm kraft hos människan, det finns något där som får personen att ställa sig upp och gå vidare. Trots situationen. Och det är den kraften som får mig att vilja bli socialarbetare.