Perfektion i bokformat: Och bergen svarade
Jag kan nätt och jämt avgöra vilken av titlarna jag tycker låter bäst, And The Mountains Echoed eller Och bergen svarade, för jag är exalterad så till den grad att jag kan sitta med boken i famnen och bara vara förundrad. Den här gången vinner den svenska översättningen trots allt. Och bergen svarade, det är så fint! Så fint.
Den här boken har jag väntat på och så kom den äntligen ut i mitten av maj och befann sig i min bokhylla någon vecka senare. Som synes har den sällskap av ingen mindre än min all-time-favorite. Då och då när jag går förbi bokhyllan är jag tvungen att stryka med handen över omslaget. Och jag kan inte bestämma mig för om jag ska invänta kvällsmörkret, låsa dörren, släppa in en lätt kvällsbris, tända läslampan och bara förlora mig i den, eller om jag ska göra så som jag gjort hittills - läsa några få sidor åt gången och på så vis förlänga njutningen. Hur som helst så har jag en känsla av att jag snart, väldigt snart, kommer att falla för det första alternativet. Det är alltför lockande och boken är alltför bra.
Out beyond ideas
of wrongdoing and rightdoing
there is a field.
I´ll meet you there.
7:e bladet
Minirecensioner
Att vara med henne av Alex Schulman är skriven på ett sådant sätt som gör mig positivt överraskad. Inspirerad, till och med. Till en början. Sedan insåg jag att jag ville läsa om det mänskliga som följer med var och en av oss hela tiden. Tankarna på oss själva och de personer som finns i vår omgivning. Och inte bara det, jag ville läsa om de negativa tankarna, de blottade, nakna tankarna av skörhet som Alex så fint broderade fram i början av boken. Jag ville helt enkelt att han skulle fortsätta röra sig i ett gränsland ständigt flirtandes med att vara en fara för sig själv. På det stora hela tycker jag att den här romanen är okej. Baksidan av omslaget berättar ju faktiskt att den handlar om allt som hände mellan den dag då Alex lämnade sin expartner fram till det att hans barn föddes. Det faktum att jag föredrog den första tredjedelen (ungefär) säger kanske mer om mina önskemål än om boken i sig. Det var, hur som helst, strax efter stycket nedan som mitt intresse svalnade. Då bröts förtrollningen.
Det är den 16 september 2008. Jag har talat i telefon med Amanda Widell så länge att jag känner mig lite vidbränd vid tinningen. Vi började på eftermiddagen och när vi var färdiga var det alldeles mörkt i lägenheten, jag fick gå runt och tända sen. Jag är alldeles utmattad av denna insats - det är ansträngande att vara i telefon med Amanda, att i varje ordvändning vara alert.
S. 65
Innan floden tar oss av Helena Thorfinn är en roman som sätter fingret på felaktigheter på ett sätt som är så bra att jag inte har tålamod nog för att dra mig till minnes och skriva om den. Den är dessutom underhållande som roman. Bara läs den. Se dig omkring. Se. Vi lever alla i något av en låtsasvärld där vi sällan - trots många uppenbara möjligheter - tar till oss av hur andra har det. Där båda sidor spelar spelet. Du kommer att förstå precis vad jag menar när du läst boken. Se så, börja se.
Femtio nyanser av honom och Femtio nyanser av mörker av E.L. James, ja, vad ska jag säga om dem... Efter jag läst den första boken kunde jag delvis förstå varför fenomenet blivit en sådan "fluga". Trots att det inte händer jättemycket händer det ändå så pass mycket att läsaren behåller sin nyfikenhet kapitel efter kapitel. Det faktum att du som läsare vaggas in i tron att du ständigt befinner dig på gränsen till något, gör att boken upplevs som mer spännande än den verkligen är. Efter att ha läst nummer två, Femtio nyanser av mörker, har dock mitt intresse svalnat så till den grad att jag - till skillnad från så många andra i världen - känner mig redo att lägga ner Mr. Grey. Där hände det ju i stort sett ingenting, det var min känsla. Slutet på den andra boken gjorde mig nyfiken på fortsättningen men så länge ingen lämnar boken mitt framför näsan på mig och går sin väg, kommer jag inte att läsa nummer tre...
Minirecension: Morgon i Jenin
Little did I know... Intet anande att Morgon i Jenin av Susan Abulhawa skulle lägga sig att vila bland favoritböckerna började jag läsa den. Här har vi något i klass med Tusen strålande solar som är den bästa boken jag läst. Morgon i Jenin är - faktiskt - inte byggd på en verklig historia, den är inte desto mindre en verklig historia. En historia som bygger på en familjs öde till följd av en konflikt. Huvudpersonen är till en början Dalia, ända tills Dalias dotter Amal tar vid och berättar sin historia. Genom hela boken ser jag hur det alltför smärtsamma händer någon. Mot dennes vilja. Utan varning. Om och om igen. Läs. Den. Nu.
Minirecension: Not Without My Daughter
Okej, det här var en kan-inte-lägga-ifrån-mig-bok. Å ena sidan kände jag på mig vad utgången skulle bli för Betty och hennes dotter, å andra sidan tyckte jag att de sista 100 sidorna var riktigt spännande. Jag tror att många är bekanta med boken (och kanske ännu fler med filmen?) så pass att de känner till storyn. En kvinna, Betty, som är född och uppvuxen i USA slår sig till ro tillsammans med en man, Moody, som är född och uppvuxen i Iran. De två lever tillsammans i USA. De får en dotter, Mahtob, och har ett drömliv enligt amerikansk standard, åtminstone till en början. Moody´s personlighet förändras med tiden och han beter sig alltmer annorlunda i rollen som förälder och partner. Betty känner på sig att något är fel men bestämmer sig för att investera i äktenskapet ändå. I mitten av 80-talet sätter sig Betty, Moody och Mahtob på ett plan till Iran i syfte att besöka Moody´s släktingar. Den resa som förväntades vara i två veckor kommer att vara i fyra veckor, i sex veckor, i månader och slutligen i år för Betty får inte lämna landet och periodvis inte ens hemmet för sin kontrollerande make...
Att berättelsen tagits fram genom en amerikans synvinkel råder det ingen tvekan om, särskilt inte eftersom varje gång huvudpersonen - d.v.s. Betty - nämner eller beskriver något på ett positivt sätt så tillägger hon att samma fenomen är just amerikanskt. Minst lika ofta betonar hon att det negativa, det smutsiga, ociviliserade, är iranskt. Samtidigt som jag känner både likgiltighet (eller snarare icke-förvåning) och irritation gentemot denna generalisering, denna upphöjning av det amerikanska och allt vad det innebär, ser jag varför hon tänker så. Jag förstår hur allt och alla som Betty kommer i kontakt med i samband med vistelsen i Iran, sammanblandas till en smet av det främmande, det ofrivilliga, det outhärdliga. Vid enstaka tillfällen, som det nedan, lyckas huvudpersonen inte desto mindre med att framföra ett klarsynt resonemang;
"
Subjected to such an upbringing, it would be natural to fit oneself into the hierarchy, issuing stern orders to underlings and blindly obeying those of superior status. It was this school system that produced a Moody who could demand and expect total control over his family, a Nasserine who could submit to the dominace of the superior male. A school system such as this could create an entire nation that would obey, unquestionably, even to death, an ayatollah who served as the intelligence and conscience of the land.
S. 147
Självklart är det viktigt att berättelser som denna når dagsljus. Som jag sagt tidigare, gränsen mellan att prata om faktiska problem och att diskriminera, har blivit allt finare. Att, som Not Without My Daughter gör i postscript-sektionen, varna andra för att råka ut för liknande händelser, tycker jag trots allt är fel. Fel på grund av att varningen är bunden till en viss del av världen, en viss religion och vissa populationer som sammankopplas med de två. Det som händer i boken är inte på något sätt exklusivt för Iran eller andra ställen som i gemene mans ögon tillhör Mellanöstern. Möjligtvis är det lättare att som förövare komma undan med något sådant på vissa platser i världen, i vissa fall, men det betyder inte att samma saker inte händer överallt. Och det betyder verkligen inte att samtliga människor eller samtliga män är på ett visst sätt bara för att de har ursprung i exempelvis Iran. Det är bara det att de positiva exemplen sällan får företrädesrätt...
Minirecension: I gryningen tror jag att mamma ska väcka mig
I gryningen tror jag att mamma ska väcka mig av Christina Wahldén beskriver de tunga sorger som någon som förlorat sina närmaste, sin vardag, sitt liv, kan bära på. Huvudpersonen Ombeni kom till Sverige som ensamkommande flyktingbarn, hon flydde från rebeller och farliga livsförhållanden i Kongo. Av precis den anledningen fastnade jag för boken och kunde inte låta bli att köpa den, för att jag ville ta del av ett ensamkommande barns berättelse. Varje ensamkommande barns berättelse är individuell och unik, ja, men många av dem har gemensamma nämnare; förlust och lidande. I gryningen tror jag att mamma ska väcka mig är inte ett undantag, snarare ett praktexempel på mörker, hopplöshet, det olidliga, det som ingen människa ska behöva gå igenom... Jag blir å ena sidan nedslagen eftersom jag inte bara tror, utan jag vet att det är på riktigt. Det har hänt någon, några, hundratals, tusentals, människor i världen. Och det händer fortfarande. Men det finns ljusglimtar. Som kvinnan i Röda Korset-butiken, till exempel.
Ingenting är som hemma. Ingenting. Jag har allt jag behöver, mer kläder än jag någonsin ägt och jag är aldrig hungrig. Men jag är ständigt ensam och jag gråter hela tiden. Jag kan inte sova annat än korta stunder i taget och bara om jag tagit min sömntablett först. Ibland vaknar jag ändå och skriker, av minnena. Jag skulle kunna gå i trasor i alla fall för ett tag, bara jag fick träffa dem igen. Min familj.
S. 10
Ibland när jag sitter där i mörkret och väntar på morgonen, då tänker jag på hur det var innan. När jag hade en familj, när jag hörde hemma någonstans, när jag var en del av ett större sammanhang, inte bara en borttappad pusselbit som inte passar ihop med några andra bitar, som kommer från en helt annan ask. Jag vill inte ha det så. Jag vill vara en bit av en helthet. Inte som nu; en bit av en tomhet.
S. 28
Minirecension: Ensamma hjärtan och hemlösa hundar
Ensamma hjärtan och hemlösa hundar av Lucy Dillon är enkel och förutsägbar men mysig. Riktigt mysig. Den är som den där romantiska komedin du ser på TV en söndagkväll, den som får dig att le för dig själv. Den handlar om människa som möter människa och tycke uppstår, lika mycket som den handlar om människa som möter hund och tycke uppstår. Om du, som jag, nästan skäms för hur mycket du tycker om den sedvanliga historien om den obotliga storstadstjejen som dras in i ett betydligt enklare liv och så småningom, efter många om och men, faktiskt uppskattar de små sakerna i livet - då tycker du om denna roman. Tillåt dig själv att krypa upp i soffhörnet med en kopp te och vara sentimental. Att mysa, helt enkelt.
Minirecensioner
Amazing Grace av Danielle Steel får mig, i likhet med andra DS-böcker, att stundom tycka att det bli alltför "cheesy". Så där så att jag nästan ryser till. Trots det levererar DS, precis som vanligt, precis det jag då och då alltför väl behöver - en verklighetsflykt. Och en enkel sådan. Andra läser SciFi och Fantasy, jag flyr in i en romantiserad, traditionell värld. Amazing Grace handlar om ett flertal livsöden men huvudsakligen om Maggie´s, Melanie´s och Sarah´s. De tre personerna lever helt olika liv men deras vägar korsas av en slump i samband med en naturkatastrof. Jag rycks med i historien, som så ofta när jag umgås med DS, och ännu mer än vanligt när jag läser denna bok. Inte för att den är varken bättre eller sämre än andra böcker av henne men för att den berör ämnen som intresserar mig personligen, däribland socialt arbete.
Mr Tourette och jag av Pelle Sandstrak ger mig ett perspektiv på ett fenomen som jag sällan får. Individens perspektiv, den som lever med fenomenet vilket i detta fall är funktionsnedsättningen Tourettes syndrom. Författaren bjuder verkligen in läsaren i fenomenets värld och det blir så verkligt att jag, sida efter sida, tar del av personens lidande. Mr Tourette och jag är verklighet. Ren och sann verklighet som visas upp genom en intressant berättelse.
Minirecension: Imamens dotter
Visst har det blivit så att gränsen mellan att prata om faktiska problem och att diskriminera, har blivit allt finare. Jag menar att man inte ska dra alla över en kant som om alla med ursprung i ett visst område vore dömda att tänka, och handla, på ett visst sätt. Dock ska man inte för den sakens skull vara rädd för att prata om de problem som förekommer. Självklart kan vi inte tillåta att våld förekommer, oavsett vad man refererar till för att försvara sina handlingar. Jag har, trots allt, ingen förståelse för det våld som används men jag har viss förståelse för att det blir som det blir ibland. Alla är vi födda till olika omgivningar, olika uppfostran, olika värderingar och olika perspektiv på hur vi bäst ska leva. Hanna Shah´s berättelse Imamens dotter är en om en ung kvinna som blir exkluderad från sin familj när hon står upp för sig själv. Berättelsen är en om föräldrars, och syskons, inpräntade värderingar och - fram för allt - rädsla för förändringar. Hannah Shah får offra mycket, för mycket, för sin frihet. Men klart är att hon hade offrat mer om hon stannat kvar...
"
Många frågar om jag hyser någon sorts dödslängtan med tanke på att jag säger det jag säger.
Svaret är nej: jag vill fortsätta leva.
Det finns emellertid vissa saker som måste sägas,
och det finns tillfällen då tystnanden blir orättvisans medbrottsling.
Minirecension: Aldrig mera äcklig
Mysig och odramatisk, precis så upplevde jag Aldrig mera äcklig av Constance Briscoe. Perfekt läsning i tider av mycket att stå i. Jag skulle säga att för att få ut något av denna bok är det bra om du läst föregångaren Äcklig innan. Inte för att du inte kommer att kunna läsa mellan raderna och räkna ut vad som hänt tidigare, men för att denna senare berättelse förmodligen lätt kan kännas händelselös och rentav tråkig. Det händer inte alltför mycket i Aldrig mera äcklig, men jag tycker om den ändå. Eftersom att jag har med mig bilden av den barndom som Constance genomlevt, fick jag verkligen ut något av att läsa fortsättningen på hennes historia. Boken är lättläst och har en trevlig ton. Läs den under myskvällen i soffan.
Minirecension: Desert Dawn
Desert Dawn av Waris Dirie är uppföljaren till En blomma i Afrikas öken (eller Desert Flower som originaltiteln är) och beskriver just det; fortsättningen på hennes berättelse. Två världar möts och jag älskar det. Det enda som stör mig är författarens förmåga att generalisera, som om fenomen gällde ett helt folk, ett helt land. Men jag blir fascinerad och förundrad och tänker ännu en gång att den ena världen är inte bättre än den andra, de är bara olika. Annorlunda för varandra. Waris berättelse är för mig en om tillhörighet, om styrka, om självständighet och drivkraft. Mitt i mötet mellan två världar.
I will never understand this need for documents and papers. Why do they have all this power over people; why do they dictate what people can do? ... If you want to see someone you go, you don´t have papers to keep some people in and others out. You do what you feel, what you need to do. You are a person, not numbers and letters written on a piece of paper.
S. 80
Distance in the desert is nothing. ... I felt that road, I was a part of every up and down in that landscape. We traveled in three dimensions - forward, up and down. We traveled through space as big as your mind, nothing was hidden or secret.
S. 95
A woman´s beauty is not in her face.
S. 137
Minirecensioner
Girl in Translation av Jean Kwok beskriver huvudpersonen - barnet, tonåringen och kvinnan - Kimberlys liv i två olika världar. Den får mig att både längta tillbaka till USA, trots de hopplösa systemen som skapar orättvisa i det oändliga, och efter att utforska Asien. Mest av allt fascinerades, och skrämdes, jag av att läsa om hur Kimberly sakta vaggades in i det amerikanska vardagslivet. Berättelsen kändes ärlig och jag älskade den. Däremot tyckte jag mindre om slutet, som förvandlade historien till ännu ett förutsägbart, om än lätt tvistat, drama.
Svinalängorna av Susanna Alakoski fick mig att - fram tills mitten - känna mig både förväntansfull och skamsen. Jag väntade på att "det hemska" skulle börja hända, jag hade ju hört att historien skulle vara gripande. Och visst kom det, det hemska. Som blivande socionom greps jag av ledsamheten i barns och hela familjers utsatthet. Hur saker och ting händer mellan husets fyra väggar utan att omvärlden någonsin kan förstå hur hemskt det faktiskt är. Jag älskade slutet, som kändes... På riktigt. Verklighetsflykten som förmodligen är vad många barn tar till, på ett eller annat sätt.
En stråle av ljus av Danielle Steel gör mig tacksam. När jag plockade på mig den under min senaste biblioteksrunda gjorde jag det i tron om att den skulle vara ännu en av hennes förutsägbara, skimrande romaner. Den här boken visade sig handla om Danielle Steels egen son, hans kamp mot sig själv och livet, som så småningom ledde till hans död. Jag har inte läst ut boken men jag är förundrad över att jag redan fått se bortom DS's traditionella romaner. Min favoritförfattare känns både hopplöst traditionell på amerikanskt vis, samtidigt känns hon som en person som går sin egen väg. Jag inser vad det faktiskt kan innebära att vara förälder, hur en person förgäves kan sträva mot normalitet, samtidigt vilja tillgodose sitt barns unika behov när de alltjämt lever i en värld som säger att alla ska vara likadana. Stabilt familjeliv, grundskola-High School-College, duktiga och ambitiösa barnet som inte är en individ utan bara en i mängden... Tills man stannar upp och ser att det inte fungerar så, alla kan inte tvingas in i den där mallen.
'
