ENGLAND: I närheten av Castle Park...
(BILDEN: Bristol, Storbritannien)
Minirecension: I gryningen tror jag att mamma ska väcka mig
I gryningen tror jag att mamma ska väcka mig av Christina Wahldén beskriver de tunga sorger som någon som förlorat sina närmaste, sin vardag, sitt liv, kan bära på. Huvudpersonen Ombeni kom till Sverige som ensamkommande flyktingbarn, hon flydde från rebeller och farliga livsförhållanden i Kongo. Av precis den anledningen fastnade jag för boken och kunde inte låta bli att köpa den, för att jag ville ta del av ett ensamkommande barns berättelse. Varje ensamkommande barns berättelse är individuell och unik, ja, men många av dem har gemensamma nämnare; förlust och lidande. I gryningen tror jag att mamma ska väcka mig är inte ett undantag, snarare ett praktexempel på mörker, hopplöshet, det olidliga, det som ingen människa ska behöva gå igenom... Jag blir å ena sidan nedslagen eftersom jag inte bara tror, utan jag vet att det är på riktigt. Det har hänt någon, några, hundratals, tusentals, människor i världen. Och det händer fortfarande. Men det finns ljusglimtar. Som kvinnan i Röda Korset-butiken, till exempel.
Ingenting är som hemma. Ingenting. Jag har allt jag behöver, mer kläder än jag någonsin ägt och jag är aldrig hungrig. Men jag är ständigt ensam och jag gråter hela tiden. Jag kan inte sova annat än korta stunder i taget och bara om jag tagit min sömntablett först. Ibland vaknar jag ändå och skriker, av minnena. Jag skulle kunna gå i trasor i alla fall för ett tag, bara jag fick träffa dem igen. Min familj.
S. 10
Ibland när jag sitter där i mörkret och väntar på morgonen, då tänker jag på hur det var innan. När jag hade en familj, när jag hörde hemma någonstans, när jag var en del av ett större sammanhang, inte bara en borttappad pusselbit som inte passar ihop med några andra bitar, som kommer från en helt annan ask. Jag vill inte ha det så. Jag vill vara en bit av en helthet. Inte som nu; en bit av en tomhet.
S. 28
ENGLAND: Learning by doing
Saker jag lärt mig under den tid jag befunnit mig i Bristol:
- Det är verkligen vänstertrafik som gäller i detta land. Det visste jag ju innan jag åkte hit men vetskapen togs till en helt annan dimension när jag väl skulle ge mig ut på stadens gator. Att komma ihåg att kliva på bussen på motsatta sidan jämfört med vad jag är van vid, och att "se mig för" åt andra hållet innan jag korsar en gata, har hittills krävt ett antal mentala påminnelser.
- "At all" verkar vara ett utfyllnadstillägg på samma vis som "liksom" är för många i Sverige. "Are you going to have a car here at all?", "Will you be working full time at all?", o.s.v. At all, at all, at all. Även i sammanhang där det inte riktigt passar in.
- Det snöar i stort sett inte i Bristol. Det. Är. Inte. Snöigt. Här. Under. Vintern. Ursäkta mig men... Wooohooo!
- Med klockan "half ten", som exempel, menas klockan halv elva.
- Utbudet av vegetarisk mat på restaurangerna här är okej. Jag hade, av någon anledning, förväntat mig ett betydligt mer torftigt sådant.
- Många som pratar brittisk engelska pratar fort. Väldigt fort. Flygvärdinnan som informerade resenärerna om olika saker under flygningen mellan Dublin och Bristol pratade t.o.m. extremt fort. Exakt vilka saker hon informerade om är dock oklart, jag snappade nämligen upp ungefär två ord av 1002 (...).
- Det du köper, det kostar vad det ska kosta. Under min första dag här måste hjärnan ha sammankopplat den engelskspråkiga miljön med att betala ett högre belopp än vad prislappen säger. Bara för att jag är van vid att det fungerat på det viset under mina USA-vistelser (p.g.a. skattetillägg). Därför har jag kommit på mig själv med att bli förvånad när butikspersonalen sagt den slutgiltiga summan högt när jag varit redo att betala
Jag ser fram emot att lära mig fler matnyttiga saker. Bristol, I´m here to stay!
ENGLAND: Dag 1 och 2
HEJ från Bristol´s City Centre. Ett flertal långa promenader och två skavsåriga hälar senare är jag inne på heldag nummer 2. Dag 1 valde jag att börja bekanta mig med detta City Centre och säkertställa att jag har ett boende framöver. Dessa två missions blev slutligen lyckade. Jag är numer bekant med Cabot Circus (en shoppinggalleria), Broadmead (gatan som denna shoppinggalleria övergår i), Primark (en klädbutikskedja med 156 butiker i Storbritannien och lika många utspridda i andra länder), busstationen och Union Street, Temple Meads (tågstationen i centrala Bristol), Old Market och Castle Park. Vad gäller boende kommer jag, från och med imorgon, att vara Brislingtonbo. Trots att ägaren av lägenheten har en katt (och jag är "slightly allergic") och trots att de jag pratat med hittills anser att Bedminster, som exempel, är trevligare ("Because it´s got nicer pubs"...) känns Brislington mer rätt. Detta eftersom Jola, som hyr lägenheten i Brislington och som jag ska flytta in tillsammans med, visade sig vara den mest trevliga, inbjudande och vänliga person jag träffat på länge. När vi träffades kändes det som att personkemin stämde. Därför är planen att flytta till Brislington under morgondagen.
Heldag nummer 2 har hittintills fördrivits med hjälp av en sovmorgon och en promenad i syfte att hitta till praktikplatsen. Mitt första mission blev lyckat och jag varvade sömn med bokläsning (jag håller som bäst på att bli uppslukad av Not without my daughter av Betty Mahmoody och handlingen börjar bli nervkittlande...). Dagens andra mission blev halvt lyckat. Efter många om och men kom jag fram till praktikplatsen. Eller, jag kom fram till den plats där jag trodde att Refugee Action skulle ha sitt kontor. Eftersom det såg mystiskt ut (tomma lokaler och lappar med information om sådant som varit aktuellt för något år sedan) bestämde jag mig för att ringa min kontakt. Det visade sig att Refugee Action´s kontor flyttat och att den adress jag fått därför inte längre gäller. Hmpf. Vilken tur att jag ringde till kontakten, hellre befinner jag mig på den gamla adressen idag än på måndag när praktiken börjar... Ingen större skada skedd dock. Nyss nämnda missöde bidrog ju till att jag utforskade ytterligare en del av centrala Bristol. Nu är däremot utforskandet över för idag, jag planerar att lägga mig på sängen med min nervkittlande roman. Dags att samla krafter inför flytten. Nedan följer en bild av Old Market Street, en gata i närheten av det ställe där Refugee Action´s kontor brukade ligga...
(BILDEN: Bristol, Storbritannien)
Trevligheter på Västkusten
Tre fina dagar på Västkusten som inkluderat en heldag i Göteborg och härligheter i Uddevalla. Dagen i Göteborg ägnades åt spontanpromenerande med bland annat en tur längs vattnet och förbi Feskekörka, lunch på Språkcaféet, en titt på de välkända, stora kanelbullarna i Haga, tapasmiddag, en drink på en uteservering, bokshopping samt varm dryck på Starbucks. I sällskap av mina fina västkustare förstås. I Uddevalla har jag blivit visad Strandpromenaden, köpcentrumet Torp, stan inklusive caféet Yerba och, sist men inte minst, hemmamys med färska räkor och stekt makrill, vinsippande, inglasadaltanmedvindruvsplantahäng, med mera. Så trevligt. Alltihop.
(BILDEN: Uddevalla, Sverige)
Nedräkningen påbörjad: 17 dagar kvar
En praktikpanik av lindrig art (än så länge) har satts in. Om 17 dagar (ja, som i drygt två veckor!) drar praktiken igång. Då ska jag alltså infinna mig på Refugee Action South West´s kontor i Bristol. Innan dess planerar jag att hinna läsa igenom en rad "asylum downloads" för att sätta mig in i hur asylprocessen går till i Storbritannien. Enligt min kontakt på praktikplatsen behöver jag förkovra mig i tre områden för att få en bra grund;
Som svar på min fråga om vad jag mer exakt kommer att göra som praktikant fick jag det här: "The intention is that volunteers and interns will provide one-to-one support to women who are new asylum seekers. ... having a combination of a named volunteer/intern who women can meet with regularly, and an appointment service so women can get advice if crisis emerge. ..." Vidare sa min kontakt att jag kommer börja med att ägna mig åt "one-to-one support"-delen för att så småningom även dra mitt strå till stacken hos nyss nämnda "appointment service".
Behöver jag säga att jag längtar?! När helst jag tänker på praktiken (vilket jag generellt försöker undvika för att inte uppfattas som heeelt uppåt väggarna) blir jag alldeles sprattlig. Jag förväntar mig att det kommer bli utmanande, roligt, lärorikt, känslosamt, påfrestande och alldeles underbart. Just the way I like it.
- The UK asylum application/decision process
- The UK asylum support system - and the problems it causes
- The barriers that women in particular face in obtaining safety
Min placering kommer alltså innebära att jag praktiserar på en självständig, nationell välgörenhetsorganisation som ger stöd och rådgivning till asylsökande och flyktingar i landet. Mer specifikt kommer jag vara en del av ett projekt vars syfte är att ge extra stöd till asylsökande, våldsutsatta kvinnor. Projektet går i korthet ut på att: försäkra sig om att varje kvinna förstår asylprocessen och allt vad den innebär för henne som individ, att personen får "good legal advice", att personen stöttas i att berätta om sina upplevelser och erfarenheter vilka omfattar t.ex. omskärelse, våldtäkter och sexuell exploatering, se till att personen förstår hur ett visst beslut påverkar hennes rätt till "government support", att försöka förhindra utvisning och, självklart, att skapa de bästa förutsättningarna för en lyckad asylprocess.
Som svar på min fråga om vad jag mer exakt kommer att göra som praktikant fick jag det här: "The intention is that volunteers and interns will provide one-to-one support to women who are new asylum seekers. ... having a combination of a named volunteer/intern who women can meet with regularly, and an appointment service so women can get advice if crisis emerge. ..." Vidare sa min kontakt att jag kommer börja med att ägna mig åt "one-to-one support"-delen för att så småningom även dra mitt strå till stacken hos nyss nämnda "appointment service".
Behöver jag säga att jag längtar?! När helst jag tänker på praktiken (vilket jag generellt försöker undvika för att inte uppfattas som heeelt uppåt väggarna) blir jag alldeles sprattlig. Jag förväntar mig att det kommer bli utmanande, roligt, lärorikt, känslosamt, påfrestande och alldeles underbart. Just the way I like it.
Idéer för att highlight:a Englandsäventyret
Med minst fem månaders tid att spendera i England räknar jag med att hinna med både en och två "delresor". Ett par weekends ska förstås tillbringas i London men förutom det så har jag två angenäma idéer. Den ena är att åka färja mellan Dover och Calais och i samband med det utforska södra England och norra Frankrike. Jag har en känsla av att det vore en höjdare till resa. Calais är förmodligen till stor del präglat av sin genomfartsstatus och turistkaraktär, men det verkar onekligen vara en vacker stad.
Den andra idén är att ta mig fram genom ett höstfint Sydvästra England genom 50 % promenader och 50 % bussresor. Dagtid alltså. Nattetid planerar jag att samla krafter på olika Bed & Breakfasts. Denna idé började växa fram när jag insåg att B&B-ställen är en vanlig syn i England, och fick mer liv när jag upptäckte South West Coast Path (en kuststräcka som tydligen kan erbjuda allt från "Pub Walks" till "Wildlife Walks").
Den andra idén är att ta mig fram genom ett höstfint Sydvästra England genom 50 % promenader och 50 % bussresor. Dagtid alltså. Nattetid planerar jag att samla krafter på olika Bed & Breakfasts. Denna idé började växa fram när jag insåg att B&B-ställen är en vanlig syn i England, och fick mer liv när jag upptäckte South West Coast Path (en kuststräcka som tydligen kan erbjuda allt från "Pub Walks" till "Wildlife Walks").
Sju saker jag lärt mig genom att resa:
- Det löser sig. Alltid. Oavsett vilket eller vilka hinder du stöter på så går situationen att lösa på ett eller annat sätt. Jag har hamnat i situationer av både den ena och den andra typen (...) och jag har inte bara överlevt, jag har klarat mig mer än väl.
- Lonely Planet´s guideböcker är fenomenala. Gediget innehåll och information som går att använda direkt. Allt du behöver (förutom ett par ombyten, en mobiltelefon, några slantar och en MP3-spelare, d.v.s.) på dina rundresor.
- Det som ger mest är spontaniteten. Oväntade möten, nya bekantskaper. Våga, och vinn.
- Att resa ensam är min melodi. Mer behöver inte sägas. Jag har gjort det förr och jag kommer att göra det igen. Helt enkelt för att det är oslagbart.
- Sömnlösheten slåss med adrenalinkickarna. Sedan kommer du att vara fysiskt och psykiskt utmattad så till den grad att du ramlar i säng för att somna på mindre än en minut efter hemkomsten. Ensamheten, tystnaden och bekvämligheten kommer att framstå som paradiset på jorden.
- Att fråga personer i omgivningen is key. Vem skulle veta mer än den som bott i utkanten av stan de senaste 18 åren, eller den som återkommer år efter år för semester?
- Iakttagelser ger ett särskilt öga för detaljer. Jag lägger märke till saker numer - namnet på en gata, färgen på en byggnad, antalet, ordningen... Omgivningen, helt enkelt. Sedan sparar jag informationen i en användbar minnesbank.
Det är så riktig saknad känns
Mormor brukade ibland beskriva hur hon saknade mig. Det kom liksom i vågor, menade hon.
Ibland blev de där vågorna så överväldigande att hon inte riktigt visste vart hon skulle ta vägen.
Jag brukade skratta åt det, åt hur hon beskrev känslan som vore den fysisk.
Här och nu, när jag sitter och tittar ut genom fönstret, vet jag att det är så riktig saknad känns.
Jag vet också att mormor kände så för att hon inte tog min närvaro för given.
Här och nu, när jag inte längre tar hennes närvaro för given, kommer saknaden i vågor och den är fysisk.
Den är fysisk.
(BILDEN: Östersund, Sverige)
Ibland blev de där vågorna så överväldigande att hon inte riktigt visste vart hon skulle ta vägen.
Jag brukade skratta åt det, åt hur hon beskrev känslan som vore den fysisk.
Här och nu, när jag sitter och tittar ut genom fönstret, vet jag att det är så riktig saknad känns.
Jag vet också att mormor kände så för att hon inte tog min närvaro för given.
Här och nu, när jag inte längre tar hennes närvaro för given, kommer saknaden i vågor och den är fysisk.
Den är fysisk.
(BILDEN: Östersund, Sverige)
Östersund bjuder på sig själv
(BILDERNA: Östersund, Sverige)
No, I don´t wanna leave but I must keep moving ahead
Länge, länge har jag sökt något som jag nu funnit. Och jag tror att jag insåg det när jag cyklade till jobbet en förmiddag. Lite visste väl jag att sommaren skulle gå så här fort. Som jag kommer sakna denna cykelväg...
(BILDEN: Östersund, Sverige)
MUSIK: Hollywood Hills - Sunrise Avenue
Minirecension: Ensamma hjärtan och hemlösa hundar
Ensamma hjärtan och hemlösa hundar av Lucy Dillon är enkel och förutsägbar men mysig. Riktigt mysig. Den är som den där romantiska komedin du ser på TV en söndagkväll, den som får dig att le för dig själv. Den handlar om människa som möter människa och tycke uppstår, lika mycket som den handlar om människa som möter hund och tycke uppstår. Om du, som jag, nästan skäms för hur mycket du tycker om den sedvanliga historien om den obotliga storstadstjejen som dras in i ett betydligt enklare liv och så småningom, efter många om och men, faktiskt uppskattar de små sakerna i livet - då tycker du om denna roman. Tillåt dig själv att krypa upp i soffhörnet med en kopp te och vara sentimental. Att mysa, helt enkelt.
