Vandringslust -

Devil´s Lake

2011-11-23, kl 18:28:32 Kommentarer: 2
Kategori: Tillbakablickar

(BILDERNA: Baraboo, WI, USA)

Utan mig hade det inte blivit gjort

2011-11-22, kl 23:13:57 Kommentarer: 2
Kategori: Från SVERIGE

Jag tror... Att för att så småningom kunna finna lyckan måste man hitta styrkan i sig själv först. Ensam är stark, och styrkan kommer ur ensamheten. Jag måste börja inom mig själv, hos mig själv, omkring mig själv. Jag måste se mig själv, för ingen annan kommer att göra det åt mig. Jag måste bygga upp en styrka som jag sedan kan ha med mig. Relationer varar inte för evigt, jag kan bara tacka mig själv för mina bedrifter. Utan mig hade det inte blivit gjort. Det är bara jag som kan sätta upp hinder på vägen, och det är bara jag som kan riva ner dem. Se möjligheterna och inte svårigheterna. Jag är min egen chef som styr över mitt eget liv. Mina upplevelser, mina minnen. Jag, och bara jag, bestämmer vem och vad jag ska spendera min tid med. Jag, och bara jag, bestämmer huruvida jag ska vara olycklig eller lycklig.

(BILDEN: Överkalix, Sverige)

Naturens stillhet

2011-11-22, kl 22:54:45 Kommentarer: 0
Kategori: Tillbakablickar

(BILDERNA: Umeå, Sverige)

Minirecension: Desert Dawn

2011-11-22, kl 22:35:14 Kommentarer: 0
Kategori: I bokens värld

Desert Dawn av Waris Dirie är uppföljaren till En blomma i Afrikas öken (eller Desert Flower som originaltiteln är) och beskriver just det; fortsättningen på hennes berättelse. Två världar möts och jag älskar det. Det enda som stör mig är författarens förmåga att generalisera, som om fenomen gällde ett helt folk, ett helt land. Men jag blir fascinerad och förundrad och tänker ännu en gång att den ena världen är inte bättre än den andra, de är bara olika. Annorlunda för varandra. Waris berättelse är för mig en om tillhörighet, om styrka, om självständighet och drivkraft. Mitt i mötet mellan två världar.

I will never understand this need for documents and papers. Why do they have all this power over people; why do they dictate what people can do? ... If you want to see someone you go, you don´t have papers to keep some people in and others out. You do what you feel, what you need to do. You are a person, not numbers and letters written on a piece of paper.

S. 80

Distance in the desert is nothing. ... I felt that road, I was a part of every up and down in that landscape. We traveled in three dimensions - forward, up and down. We traveled through space as big as your mind, nothing was hidden or secret.

S. 95

A woman´s beauty is not in her face.

S. 137

And we´re standing side by side, as your shadow crosses mine ...

2011-11-08, kl 13:19:06 Kommentarer: 0
Kategori: Från SVERIGE

Att resa är inte bara frihet, det är inte bara att leva. Det är min kärlek. Jag älskar flygplatser, gator som tyngs ner av allt liv, vidder som sträcker sig så långt ögat kan nå. Anonymiteten, upptäckerna, adrenalinkickarna. Jag behöver den känsla som bara resor kan ge, kan inte leva utan den. Inte nu. Trots tidigare beslut börjar nya planer sakta ta form... Tänk om jag ska låta år 2012 gå i resans tecken? Med inte bara en utan två längre resor? Den här gången är det, mer eller mindre otippat, Frankrike och Québec i Kanada som lockar. Kanske, kanske... Kanske. Låt oss se vad nästa år för med sig.

MUSIK: We found love - Rihanna feat. Calvin Harris

Minirecensioner

2011-11-06, kl 11:34:07 Kommentarer: 0
Kategori: I bokens värld

Girl in Translation av Jean Kwok beskriver huvudpersonen - barnet, tonåringen och kvinnan - Kimberlys liv i två olika världar. Den får mig att både längta tillbaka till USA, trots de hopplösa systemen som skapar orättvisa i det oändliga, och efter att utforska Asien. Mest av allt fascinerades, och skrämdes, jag av att läsa om hur Kimberly sakta vaggades in i det amerikanska vardagslivet. Berättelsen kändes ärlig och jag älskade den. Däremot tyckte jag mindre om slutet, som förvandlade historien till ännu ett förutsägbart, om än lätt tvistat, drama.

Svinalängorna av Susanna Alakoski fick mig att - fram tills mitten - känna mig både förväntansfull och skamsen. Jag väntade på att "det hemska" skulle börja hända, jag hade ju hört att historien skulle vara gripande. Och visst kom det, det hemska. Som blivande socionom greps jag av ledsamheten i barns och hela familjers utsatthet. Hur saker och ting händer mellan husets fyra väggar utan att omvärlden någonsin kan förstå hur hemskt det faktiskt är. Jag älskade slutet, som kändes... På riktigt. Verklighetsflykten som förmodligen är vad många barn tar till, på ett eller annat sätt.

En stråle av ljus av Danielle Steel gör mig tacksam. När jag plockade på mig den under min senaste biblioteksrunda gjorde jag det i tron om att den skulle vara ännu en av hennes förutsägbara, skimrande romaner. Den här boken visade sig handla om Danielle Steels egen son, hans kamp mot sig själv och livet, som så småningom ledde till hans död. Jag har inte läst ut boken men jag är förundrad över att jag redan fått se bortom DS's traditionella romaner. Min favoritförfattare känns både hopplöst traditionell på amerikanskt vis, samtidigt känns hon som en person som går sin egen väg. Jag inser vad det faktiskt kan innebära att vara förälder, hur en person förgäves kan sträva mot normalitet, samtidigt vilja tillgodose sitt barns unika behov när de alltjämt lever i en värld som säger att alla ska vara likadana. Stabilt familjeliv, grundskola-High School-College, duktiga och ambitiösa barnet som inte är en individ utan bara en i mängden... Tills man stannar upp och ser att det inte fungerar så, alla kan inte tvingas in i den där mallen.

'