Vackra Wisconsin
(BILDERNA: Wisconsin Dells, WI, USA)
Frihet
Att resa är att leva. Det är frihet.
(BILDEN: Boston, MA, USA)
När är det alldeles lagom?
Om mindre än 1,5 år kommer jag att vara yrkesverksam socionom. Det känns inte bara overkligt men också en aning skrämmande. Allt som kommer att ligga i mina händer.
Som om jag visste bättre än andra vad som bör göras i en individs liv. Beslut som förmodligen påverkar ytterligare några liv. Beslut.
Men det som känns mest skrämmande är det eviga dilemmat som jag föreställer mig att jag kommer att ställas inför. När har jag gjort tillräckligt? När bör jag dra mig tillbaka? När tänker den där individen att hon eller han önskar att jag gjort mer för henne eller honom? När tycker han eller hon att jag gör för mycket och därför förstärker hans eller hennes hänsla av utsatthet?
Hur mycket är för mycket och hur lite är för lite?
Som om jag visste bättre än andra vad som bör göras i en individs liv. Beslut som förmodligen påverkar ytterligare några liv. Beslut.
Men det som känns mest skrämmande är det eviga dilemmat som jag föreställer mig att jag kommer att ställas inför. När har jag gjort tillräckligt? När bör jag dra mig tillbaka? När tänker den där individen att hon eller han önskar att jag gjort mer för henne eller honom? När tycker han eller hon att jag gör för mycket och därför förstärker hans eller hennes hänsla av utsatthet?
Hur mycket är för mycket och hur lite är för lite?
Kärlekshelg
Ännu en helg har passerat men inte vilken helg som helst. Dock ytterligare en att stoppa in i min visuella konservburk. En sådan där helg som med fördel kan tas fram någon gång i framtiden. Någon gång när jag behöver deras kärlek. För kärlek är vad de är för mig, mormor och morfar. Kärlek.
(BILDEN: Överkalix, Sverige)
Jag älskar gator
Jag älskar gator. Ja, du läste rätt - gator. Allra mest tycker jag om de där bakgatorna i varje stad, de som kan se så olika ut beroende på säsong, väder, veckodag, tid på dygnet, huruvida evenemang inträffar eller inte, och så vidare. Jag tycker om att titta på de människor jag passerar, folkmyllret, att fönstershoppa, vila ögonen vid horisonten och den fina natur jag skymtar bakom alla byggnaderna. Allt liv. En gata som är folktom sent på kvällen, en gata som vittnar om den årliga marknaden i förmiddagens solsken, en gata som dränks av regn och skyndande steg under paraplyer. Jag älskar gator.
(BILDEN: Östersund, Sverige)
Precis som dem
Det har gått en tid och tanken på att skriva ett inlägg gör mig löjligt lycklig. Jag har precis lämnat en rad bloggar som jag brukade läsa en gång i tiden. De håller fortfarande måttet, mina favoritbloggar. De är äldre och skriver om saker på ett annat sätt, bilderna de lägger ut har fångat andra motiv och det märks att helheten mognat. Precis som jag. Tiden gick och de förändrades, precis som jag.
Jag slutade när det började handla om prestation, när jag tvekade kring om det här med att vara personlig på internet är min grej. Det är väl egentligen ganska löjligt, om inte rent absurt, att lägga ut bilder på den lunch du svalde någon gång mellan 12.00 och 12.15 idag? Är det inte helt onödigt att beskriva din vardag som om denna vore en kedjereaktion? Frukost-Morgonpromenadmedhunden-Fikamedvänninornapåstan-Lunchpåbalkongen-Chokladmuffinssommellanmål-Glömdevisstattfotadagensoutfit-Pojkvännentogmedsigmiddagiformavhämtmat-Fredagsmys-Sistablogginläggetfördagen-Sömn. Mjo, det kan jag väl på sätt och vis hålla med om. Jag vill självklart inte att mitt liv ska synas på en skärm, eller flera skärmar, i okända hem när det verkar som att jag är all about ytlighet. Samtidigt är jag den som lutar mig mot bästa vännens axel för att snörvla en stund istället för att författa ett blogginlägg som visar den sorg jag känner.
Om någon vill skriva ett blogginlägg om sorgen som ligger som en klump i bröstet, gör det. Om någon i detalj - och gärna med bifogat recept - vill skriva om de där chokladmuffinsarna, gör det. Det är inte min grej, men det kanske är din. Och är det inte det som är det fantastiska med internet - här bestämmer vi. Jag. Självklart förfasas jag över de som är knappt 12 år gamla som inte inser konsekvenserna med att dela med sig. På Facebook. På bloggar. Men det är en helt annan historia.
Jag hoppas att jag fortfarande håller måttet. Jag är äldre och skriver om saker på ett annat sätt, bilderna jag lägger ut har fångat andra motiv och det märks att helheten mognat. Precis som dem. Tiden gick och jag förändrades, precis som dem.
Jag slutade när det började handla om prestation, när jag tvekade kring om det här med att vara personlig på internet är min grej. Det är väl egentligen ganska löjligt, om inte rent absurt, att lägga ut bilder på den lunch du svalde någon gång mellan 12.00 och 12.15 idag? Är det inte helt onödigt att beskriva din vardag som om denna vore en kedjereaktion? Frukost-Morgonpromenadmedhunden-Fikamedvänninornapåstan-Lunchpåbalkongen-Chokladmuffinssommellanmål-Glömdevisstattfotadagensoutfit-Pojkvännentogmedsigmiddagiformavhämtmat-Fredagsmys-Sistablogginläggetfördagen-Sömn. Mjo, det kan jag väl på sätt och vis hålla med om. Jag vill självklart inte att mitt liv ska synas på en skärm, eller flera skärmar, i okända hem när det verkar som att jag är all about ytlighet. Samtidigt är jag den som lutar mig mot bästa vännens axel för att snörvla en stund istället för att författa ett blogginlägg som visar den sorg jag känner.
Om någon vill skriva ett blogginlägg om sorgen som ligger som en klump i bröstet, gör det. Om någon i detalj - och gärna med bifogat recept - vill skriva om de där chokladmuffinsarna, gör det. Det är inte min grej, men det kanske är din. Och är det inte det som är det fantastiska med internet - här bestämmer vi. Jag. Självklart förfasas jag över de som är knappt 12 år gamla som inte inser konsekvenserna med att dela med sig. På Facebook. På bloggar. Men det är en helt annan historia.
Jag hoppas att jag fortfarande håller måttet. Jag är äldre och skriver om saker på ett annat sätt, bilderna jag lägger ut har fångat andra motiv och det märks att helheten mognat. Precis som dem. Tiden gick och jag förändrades, precis som dem.
