Vandringslust

Jag sitter vid ett skrivbord i ett rum i sydvästra England. Kylan som tycks ligga som en hinna över rummet känns med ens befriande. Jag är inte säker på om jag vill krypa ned under täcket, lämna stearinljuset tänt för att ligga och titta på den låga som kastar ett rofyllt sken över rummet, eller om jag vill gå ut på en promenad, en promenad i mörkret där jag går så fort att jag kippar efter andan. Jag vill känna lika mycket som jag inte vill känna. Den bitterljuva känslan av varma minnen slåss med den överväldigande känslan av förlust och jag inser att varje gång jag går till busshållplatsen om morgnarna... Varje gång jag testar en ny maträtt, varje gång en vän gör något som får mig att känna mig speciell, varje gång jag läser en bra bok, varje gång jag ser en vacker utsikt, varje gång jag lägger mig för att sova om kvällarna... Varje gång jag pratar med morfar... Varje, varje gång jag pratar med morfar känns världen så tom. Så tyst. Och jag är inte alls okej. Där och då är jag inte okej när jag inser att du, mormor, är borta. Då finns du inte hos mig, som en röst i andra änden av tråden vars skratt, vars gråt fyller tomheten. Då vet jag att jag aldrig mer kommer att känna din hand som vilar på min, eller min famn i din. Där och då... Där och då är jag inte okej.

 

 

För att ge andra en bild av vad jag gör under praktiken... Okej, här är ett scenario som jag ställts inför under de gångna praktikveckorna;

 

En familj - två föräldrar och deras barn - kommer in till ett bokat möte med mig. Allt jag vet i förväg är att denna familj nyligen sökt asyl och att de vill ansöka om "Section 95 Support" (ekonomiskt stöd och/eller boende för asylsökande, vilket UK Border Agency bistår med), något som jag som caseworker på Refugee Action kan hjälpa dem med. Att ansöka om det alltså. Jag sätter mig ned tillsammans med den ena föräldern som vill ansöka med sin partner och sina barn som "dependents". Jag börjar med att öppna en ny akt för klienten eftersom denne är ny hos oss - det är viktigt att akten innehåller användbar information - d.v.s. allt från ett telefonnummer som vi kan nå klienten på till huruvida hen har hälsoproblem som påverkar t.ex. vilken boendeform som är mest lämplig - och att Refugee Actions sekretesspolicy förklarats. Det är också viktigt att jag förklarar vad Refugee Actions roll är och att vi inte är en del av regeringen eller UK Border Agency.

 

Jag har i förväg skrivit ut ett formulär från UKBA´s hemsida, vilket jag använder tillsammans med klienten för att ange den information som UKBA behöver för att kunna avgöra om de ska ge klienten "support" eller inte. I detta fall upplever jag inga svårigheter i samtalet mellan mig och klienten eftersom båda parter är fokuserade, klienten har med sig alla dokument från UKBA och språkbarriären är knappt märkbar. Vi fyller i formuläret och jag kopierar klientens "IS 96" (ett dokument som utfärdas av UKBA när någon söker asyl), klientens och familjemedlemmarnas ARC´s (= Asylum Registration Cards, motsvarande de LMA-kort som ges den asylsökande i Sverige).

 

Denna familjs omständigheter är speciella - familjen har befunnit sig i landet en längre tid, deras vistelse har varit laglig men de har sökt asyl först under den senaste tiden. Under den tid de befunnit sig i UK har de vuxna arbetat och således haft en inkomst - något som kan försvaga familjens chans att få support. Detta förklarar jag för klienten, det är viktigt att denne är medveten och kan göra egna val utifrån korrekt information. Jag säger också att det är nödvändigt att skicka in aktuella kontoutdrag tillsammans med den support-ansökan vi fyllt i, detta för att att bevisa för UKBA att familjen, utan stöd från dem, är utblottad (eftersom de som asylsökande inte tillåts arbeta). Dessutom berättar jag för klienten att eftersom hen sökt asyl mer än 72 timmar efter sin ankomst till UK, är det möjligt att UKBA kommer att kalla denne till en intervju med hänvisning till Section 55 - en intervju som fastställer varför klienten sökt asyl först nu. På grund av att klienten och dennes familj befunnit sig i landet i några år utan att söka asyl kommer UKBA nämligen att tänka att det inte föreligger någon risk för klienten att åka tillbaka till hemlandet. Bla, bla, bla. Om det inte vore så att klienten råkar komma från ex. Syrien som nu är "high on the list", förstås.

 

När ansökan är fullständig och denna skrivits under av båda parter (d.v.s. klienten och mig) och klienten lämnat kontoutdraget, faxar jag dessa papper till UKBA som då är de som "har bollen" och ska ta ett beslut. Jag följer upp detta när en vecka gått, och det för att vi, eller snarare klienten, ska kunna veta att ansökan behandlas. I och med att familjen fortfarande inte fått ett beslut gällande sin asylansökan, vilket är kriteriet för att få s.k. Section 95 Support, och tack vare att det finns barn med i bilden, är man skyldig att bistå familjen med support. De blir därmed beviljade det stöd de ansökt om och har rätt till. Tills dess att klienten eventuellt behöver råd och hjälp från Refugee Action igen, hör vi inte av denne, och vi hör inte av oss om det inte finns en anledning till det.

 

 

Merparten av denna vecka innebär en paus från praktiken för min del. Min plan har varit att ha tid för eftertanke och reflektion. Bla, bla, bla. Jag har hittills inte reflekterat. Alls. Det gör jag ju ändå hela tiden, och kanske var det just en paus jag behövde. En paus från allt vad praktiken heter. Dessa lediga dagar kom väl till pass, min tankeverksamhet och min kropp har i själva verket skrikit efter dem. 

 

Jag vet att jag gått igenom vissa faser, om de stämmer överens med dem som vår praktiklärare presenterat vet jag inte men det är dem jag identifierat hos mig själv. Först ut var den förväntade skräck- och spänningsfasen, den bestod även till stor del av förälskelse, glädje och trötthet. Sedan kom rutinfasen, i början av denna tog jag "nya tag" och såg till att få saker gjorda trots att tidigare nämnda känslor och tillstånd till viss del blivit kvar. Här hade jag landat i praktiken. Rutinfasen har, inom loppet av de senaste veckorna, ändrat karaktär. Känslan av att saker och ting börjat gå på rutin har fortsatt att följa med, men nu har även andra känslor och tankar dykt upp. En underliggande känsla av att jag vill gå vidare, som i starta-upp-det-nya-livet-efter-utbildningen, finns där. Vissa dagar känner jag mig omotiverad, lätt uttråkad, stressad och pressad. Andra dagar finner jag min tid på kontoret motiverande och glädjefylld, dock finns det där måttet av stress och press ständigt där. 

 

Hur jag känner när jag kommer tillbaka till praktikplatsen på måndag återstår att se, till dess tänker jag njuta av pausen. Jag har egentligen inga förväntningar på fortsättningen och slutskedet, jag vet ju att jag lär mig nya saker hela tiden. Om samhället, om människor, om min omgivning, om mig. Och jag vet också att många av insikterna kommer att framträda först när praktiken är över. 

 

 

Okej, här kommer några glimtar från de gångna dagarna som, för övrigt, har varit underbart mystrevliga. Som synes bjöd Bristol på det typiska Englandsvädret;

 

 

 

 

 

Besöket och jag har mestadels hängt i närheten av Cabot Circus och Broadmead i dagarna tre. Primark visade sig vara en riktig favorit, precis som förväntat. En tur upp till Clifton Village och Suspension Bridge som, dagen till ära, låg inbäddad i dimma. Skyfall på bio, tidig födelsedagsmiddag på Coal Grill, kortspel och mys i mitt rum. Tack för det, besöket!

 

Okej, den här dagen var helt enkelt som gjord för att titta på den fina utsikten. Under första halvan av dagen har jag legat på en säng i ett dunkelt rum. Där har jag njutit av att titta på omgivningen och de solstrålar som bäddat in denna. En dag med tystnad och ensamtid var vad jag behövde. Att senare lägga till ett Vänner-maraton, kinesiskt att äta och en närhetssökande Leo har gjort att jag kunnat slappna av. Oftast kommer de mest användbara insikterna till mig när jag inte letar efter dem. 

 

Jag tycker att det är roligt att söka jobb. Detta är till min fördel då jag inte har något emot att finslipa CV:n och personliga brev, jag tar också gärna kontakt med arbetsgivare och går på intervjuer. Dock måste jag erkänna att en överväldigande känsla av prestationsångest och osäkerhet inför tiden efter examen börjar ta plats i min vardag. Jag är säker på vad jag vill göra härnäst - återuppta den roll jag hade för sommarjobbet, det vill säga att jobba på HVB för ensamkommande flyktingbarn. Trots att jag känner en säkerhet inför detta val av väg, upplever jag att känslan av stress sprider sig i kroppen. Lösningen på detta är förstås listor. Listor som skapar struktur i sökandet efter jobb. Steg nummer ett blir att ta kontakt med kommunalt drivna boenden för ensamkommande flyktingbarn, främst HVB:n vars målgrupp(er) är asylsökande och/eller personer som fått PUT (Permanent uppehållstillstånd), i intressanta städer i Sverige. Steg nummer två blir att ta kontakt med privat drivna transitboenden i intressanta städer i Sverige. Steg nummer tre blir... Så där ja. Se bara vad ett par listor kan göra, situationen känns genast mer hanterbar. 

 

 

En av mina favoriter med mitt nuvarande boende är utsikten från de fönster som vätter mot framsidan av huset. Den hjälper mig att se det fina i vad som händer här och nu. Här och nu innebär nämligen att jag snart går in i den tionde praktikveckan, vilket i sin tur innebär att jag kommit halvvägs genom min sjunde - och sista - termin på utbildningen. Ett faktum som innebär att en rad beslut närmar sig. Och, fram för allt, att gå vidare i livet. Söka jobb, söka bostad - välja yrkeskategori, välja geografiskt läge. Låt mig bara titta på utsikten först. Förlora mig i den.

 

 

I Will Wait - Mumford & Sons

Only You - Joshua Radin

Little Talks - Of Monsters And Men

...

 

 

 

 

Den åttonde praktikveckan (av totalt 20 sådana) är snart över och trots att det kan vara svårt att se as you go, inser jag att jag gjort mycket hittills. Ovan nämnda saker är bara extragrejer som får sällskapa det jag oftast gör under tiden på kontoret. Planerade och till viss del genomförda extragrejer, det vill säga. På tal om kontoret är min tanke att gruppen av bilder nedan ska ge den intresserade en glimt av hur det ser ut (klicka på varje liten bild för att se en större version av denna).

 

1.  2.   3. 

 

4.  5.  6. 

 

1. I korridoren utanför den dörr som leder till det kontorsrum som jag, och tre andra, hänger i under dagarna. 2. Korridoren i sin helhet. 3. Den skrivbordsö som jag är placerad vid. 4. "Väntrummet", alltså inte ett avskilt rum utan snarare en grupp möbler som är placerad i kontorsrummet. 5. Ett av samtalsrummen. 6. Väggdekoration.

 

De två senaste torsdagarna har delvis spenderats på socialtjänsten här i Bristol. Detta med anledning av att jag agerat "Appropriate Adult" under en s.k. Age Assessment. En Age Assessment är en intervju och standardprocedur i de fall det råder tveksamheter kring huruvida en person som söker asyl i UK är under eller över 18 år. En Age Assessment görs av socialtjänsten med minst två socialsekreterare närvarande, en "Appropriate Adult" - vars roll är att objektivt bedöma att intervjun fortlöper på ett professionellt sätt och att klientens behov vid intervjutillfället tillgodoses - samt ofta en tolk. Det har varit intressant, lärorikt och känslosamt. Det har också varit skönt att tillfälligt komma bort från praktikplatsen, rutinerna och pressen där, för att vara mer av en obeservatör. Jag har alltså, vid fler än ett tillfälle, rört mig mellan busstationen och socialtjänsten på sistone. Socialtjänsten, eller åtminstone den byggnad som är hem för "the Asylum Team", ligger i St. Paul's. Ett område som omnämns på följande sätt i LP: 

 

Jag tycker att det är något visst med den här delen av staden. Jag tycker om att promenera bland de där detaljerna.