Vandringslust

 

 

 

(BILDEN: Bristol, England)

 

Äntligen är den här, den efterlängtade tvådagarshelgen. Den kommer innehålla allt det som jag haft cravings för på sistone; sovmorgon, en lång och varm dusch, vila, bokläsning och, sist men inte minst, ska jag hitta på något. När tiden och energin finns för att hitta på något. Därför kommer denna lördagkväll att spenderas i Cabot Circus. Jungle Rumble Adventure Golf (minigolf) och asiatisk mat på Tampopo står på agendan. I sällskap av Elin, rumskompisarna och vänner till de sistnämnda. Jag har på känn att min lördag kommer att bli fulländad. Morgondagen kommer jag eventuellt att tillbringa i Bath. Om jag inte helt enkelt bestämmer mig för att förlänga dagens härligheter och vila. Kanske. 

 

 

Så här kan merparten av en (var)dag se ut nu för tiden:

 

6.30: Alarmet ringer. Jag trycker på snooze-knappen och drar upp täcket till hakan. 

7.00: Okej, okej... Färdigsnoozat. Upp och hoppa! 

7.00-8.00: Jag springer omkring i ett virrvarr av frukostätande och andra morgonbestyr.

8.00: Jag kastar mig ut genom dörren, tar genvägen bredvid kyrkogården och är framme vid busshållplatsen fem minuter senare. 

9.20: Jag skyndar upp för trapporna till Refugee Action´s kontor. Säger ett "Good morning!" till dem som redan är där. 

9.30: Vid det här laget har de flesta dykt upp på kontoret.

9.40: "Huddle! Let´s huddle!" säger kontorets manager och vi alla samlas i lunchrummet för att, i korthet, gå igenom den dag vi har framför oss. Efter maximalt tio minuters möte säger tidigare nämnda manager "Dismissed!" eller något annat festligt och alla dras mot sina respektive skrivbord likt magneter.

10.00-13.00: Kanske har jag ett klientmöte inbokat, kanske gör jag case work eller något annat som behöver göras. 

13.00-14.00: Lunch. De flesta ansluter sig till lunchrummet och vi äter vår medtagna lunch.

14.00-17.30: Kanske har jag ett klientmöte inbokat, kanske gör jag case work eller något annat som behöver göras.

17.30: Slut på denna praktikdag!

 

 

Hej från de konstant trötta och hungriga praktikanterna. Vi lever pensionärsliv för närvarande. Det låter förmodligen mindre trevligt än vad det är, mig går det i alla fall ingen nöd på. Jag är ju allmänt pensionär:ig av mig. Elin verkar det inte heller gå någon nöd på. Mellan hennes snacksintag och gåochläggasigtidigt-kvällar, det vill säga. För att liva upp vardagen ägnar vi oss åt saker som att utforska staden bit för bit (se bildbevis längre ner i inlägget), planera in roliga event såsom The Lion King i musikalformat (äntligen kommer jag se den!) och äta goda middagar. Som igår, då avnjöt vi en (god!) trerättersmiddag på Bella Italia innan vi ... Äventyr:ade runt... Kan man säga. Hmpf. Födelsedagskvällen till ära. What happens in Bristol stays in Bristol tänkte jag och drog en suck av lättnad när vi svängde in på good ol´ Church Hill. 

 

 

Elin anlände alltså i tisdags (ja, den Elin) och sedan dess har allting bara rullat på. Det är trevligt att ha denna underroliga (hennes eget uttryck) person här. Det blir många diskussioner om allt och ingenting vilket är ett vardagsinslag jag saknat. Onsdag-torsdag-fredag på praktiken och igår ägnade vi oss åt en alldeles förträfflig road trip till Birmingham tillsammans med ett gäng kollegor. Volunteer Event:et, som var vårt syfte med Brum-resan, var trevligt. Bilåkandet var ännu trevligare. Idag är planen att ta dagen som den kommer, kanske tar vi en promenad i City Centre-området och äter lunch där. Lördagens Birmingham var för övrigt fint i förmiddagssolen;

 

 

 

(BILDEN: Birmingham, England)

 

 

 

 

Eftersom söndagar kommer vara mina lediga dagar de kommande veckorna blir det helt enkelt TGIS! Just den här söndagen är jag extra tacksam för detta faktum. Jag har hittills tagit sovmorgon som sig bör, ska använda dagen till att vila. Helt enkelt. Jag är glad att praktikens första vecka är över, att komma in i allting har varit roligt och intressant men också tröttsamt. Efter gårdagens "training" värkte mina ben och fötter av trötthet, jag var ett känslomässigt nervvrak och behövde bara sova. Och sömn blev det, 12 timmar senare (!!) steg jag upp och kände energin som var tillbaka i kroppen. Aaah. Här nedan kommer ett smakprov på mitt nuvarande krypin. It comes with a view;

 

 

 

 

 

Okej, det här var en kan-inte-lägga-ifrån-mig-bok. Å ena sidan kände jag på mig vad utgången skulle bli för Betty och hennes dotter, å andra sidan tyckte jag att de sista 100 sidorna var riktigt spännande. Jag tror att många är bekanta med boken (och kanske ännu fler med filmen?) så pass att de känner till storyn. En kvinna, Betty, som är född och uppvuxen i USA slår sig till ro tillsammans med en man, Moody, som är född och uppvuxen i Iran. De två lever tillsammans i USA. De får en dotter, Mahtob, och har ett drömliv enligt amerikansk standard, åtminstone till en början. Moody´s personlighet förändras med tiden och han beter sig alltmer annorlunda i rollen som förälder och partner. Betty känner på sig att något är fel men bestämmer sig för att investera i äktenskapet ändå. I mitten av 80-talet sätter sig Betty, Moody och Mahtob på ett plan till Iran i syfte att besöka Moody´s släktingar. Den resa som förväntades vara i två veckor kommer att vara i fyra veckor, i sex veckor, i månader och slutligen i år för Betty får inte lämna landet och periodvis inte ens hemmet för sin kontrollerande make...

 

Att berättelsen tagits fram genom en amerikans synvinkel råder det ingen tvekan om, särskilt inte eftersom varje gång huvudpersonen - d.v.s. Betty - nämner eller beskriver något på ett positivt sätt så tillägger hon att samma fenomen är just amerikanskt. Minst lika ofta betonar hon att det negativa, det smutsiga, ociviliserade, är iranskt. Samtidigt som jag känner både likgiltighet (eller snarare icke-förvåning) och irritation gentemot denna generalisering, denna upphöjning av det amerikanska och allt vad det innebär, ser jag varför hon tänker så. Jag förstår hur allt och alla som Betty kommer i kontakt med i samband med vistelsen i Iran, sammanblandas till en smet av det främmande, det ofrivilliga, det outhärdliga. Vid enstaka tillfällen, som det nedan, lyckas huvudpersonen inte desto mindre med att framföra ett klarsynt resonemang;

 

S. 147

 

 

Självklart är det viktigt att berättelser som denna når dagsljus. Som jag sagt tidigare, gränsen mellan att prata om faktiska problem och att diskriminera, har blivit allt finare. Att, som Not Without My Daughter gör i postscript-sektionen, varna andra för att råka ut för liknande händelser, tycker jag trots allt är fel. Fel på grund av att varningen är bunden till en viss del av världen, en viss religion och vissa populationer som sammankopplas med de två. Det som händer i boken är inte på något sätt exklusivt för Iran eller andra ställen som i gemene mans ögon tillhör Mellanöstern. Möjligtvis är det lättare att som förövare komma undan med något sådant på vissa platser i världen, i vissa fall, men det betyder inte att samma saker inte händer överallt. Och det betyder verkligen inte att samtliga människor eller samtliga män är på ett visst sätt bara för att de har ursprung i exempelvis Iran. Det är bara det att de positiva exemplen sällan får företrädesrätt...

Lördag 8/9: General Induction Day, Easton Community Centre, Bristol

 

Måndag 10/9: Praktik, Refugee Action´s kontor, Bristol

Tisdag 11/9: Praktik, Refugee Action´s kontor, Bristol

Onsdag 12/9: Praktik, Refugee Action´s kontor, Bristol

Torsdag 13/9: Praktik, Refugee Action´s kontor, Bristol

Fredag 14/9: Praktik, Refugee Action´s kontor, Bristol

Lördag 15/9: Volunteer Event, Refugee Action´s kontor, Birmingham

 

Måndag 17/9: Training; The Asylum System, Refugee Action´s kontor, Bristol

Tisdag 18/9: Praktik, Refugee Action´s kontor, Bristol

Onsdag 19/9: Praktik, Refugee Action´s kontor, Bristol

Torsdag 20/9: Praktik, Refugee Action´s kontor, Bristol

Fredag 21/9: Praktik, Refugee Action´s kontor, Bristol

Lördag 22/9: Speech/Training, The Harbour Project, Swindon

 

 

Bussen tvärstannar, bilar tutar hejvilt och allmänt tumult råder i trafiken. Jag kastar ett öga på fordonen och människorna i omgivningen och förstår att något har hänt. Jag tänker inte mer på det utan fortsätter att läsa min roman där jag sitter och lutar mig mot fönstret. Efter ett tag börjar bussen rulla framåt igen. Sakta, sedan stannar den ytterligare en gång. Bara för att upprepa detta ett antal gånger innan busschauffören slutligen gasar mer och fordonet rör sig framåt i vanlig hastighet. Vi har precis passerat platsen för en allvarlig olycka med flera fordon inblandade och har, av tjänstemän, blivit hänvisade att ta en annan väg. Så fort passagerarna i bussen inser detta hörs upprörda röster, intensiva diskussioner inleds, suckar och stönanden avlöser varandra. En orolig tanke dyker upp hos mig; Hur ska jag nu veta var jag ska kliva av? Jag har ju inte bott i Brislington längre än fem dagar och ... Sedan inser jag det bisarra i det hela.

 

Där sitter jag, orolig för att missa den hållplats jag vant mig att kliva av vid, och där sitter andra, upprörda för att de inte kommer hinna fram till sina respektive destinationer i beräknad tid. När jag väl kliver av bussen, som stannat vid samma hållplats som vanligt, har bussfärden tagit 20 minuter extra jämfört med om olyckan i närheten av Temple Meads inte skulle ha inträffat. Och då, just då, inser jag att där går jag - lättad för att jag nått "min" hållplats - medan en kusin, en vän, en syster, en mamma, en farfar, någon, några, kanske får ett dödsbesked i en annan del av Bristol. Kanske var det just deras nära och kära som fick sätta livet till i samband med den olycka som ägde rum bara minuter tidigare. Kanske förändrades deras liv på ett sätt som de aldrig kunnat föreställa sig, och det medan någon drog en ljudlig suck vid tanken på att inte hinna hem i tid för att titta på sitt favoritprogram på TV... Kanske... Kanske är det faktiskt så världen ser ut.

 

 

- But, what is her name? 

Jag vände mig om precis då och såg att den klient som var på väg ut från kontoret pekade på mig när hon ställde frågan till sin case worker. Våra blickar möttes och hon fyrade av ett leende.

- Jenny. Jenny is my name.

Sa jag och hon svarade:

- Jenny, I will see you again, okay?

Sedan gick hon.

 

Jag hade suttit med vid klientmötet en stund tidigare och bidragit med det jag kunde. Det mötet var också det första i raden av dagens tre klientmöten. Behöver jag säga att jag svävat på moln hela eftermiddagen? Praktikstarten har känts så jäkla bra. Om det fortsätter i samma spår så kommer jag lära mig massor. Loads. Förutom nyss nämnda klientmöten har jag fått en inblick i Refugee Action´s interna webbsida och läst på om vad en asylsökande i Storbritannien kan göra för att asylprocessen ska gå smidigare och för att förbättra oddsen för en lyckad utgång. Har också tagit del av små solskenshistorier om klienter som på olika sätt blivit hjälpta av Refugee Action. Stort som smått. Empowerment när det är som bäst. Jag välkomnades till kontoret av min kontakt (som härmed är förlåten för att hon inte hörde av sig och berättade om flytten), fick ett eget skrivbord och hälsade på kollegorna som anlände en efter en. Till min glädje såg kontorsmiljön ut som jag hade föreställt mig (d.v.s. ett stort rum med skrivbord utspridda som små öar istället för separata rum för varje skrivbord). Aaah. Äkta praktikkärlek.

 

 

Så där ja. Första natten i mitt nya hem har avlöpt bekymmersfritt. Jag sov gott efter den pärs som gårdagen innebar. Att handla massor med mat och allt som behövs till en säng (madrasskydd, täcke, kuddar, sängkläder, överkast...) samtidigt och bära hem det ensam var inte den bästa idén jag någonsin haft. Nåväl, jag och de flesta av sakerna kom hem oskadda. Endast de två kuddarna fick stryka med, de insisterade nämligen på att flyga iväg (!) och landa mitt på gatan bland alla bilar med fartdårar inuti. Hrm. Som tur var skänkte mina nya roomies mig två nya kuddar. De bjöd också på en öl och Paralympics-tittande innan sänggång. Det här verkar lovande indeed! FYI: Bilderna nedan är tagna i grannskapet.

 

 

 

(BILDERNA: Bristol, Storbritannien)