Vandringslust

Låt mig inte glömma att varje människa jag möter är en person, någon med tankar och känslor, rädslor och förhoppningar, mål och drömmar. En personlighet och en historia knuten till den. 

 

Låt mig inte glömma att varje människa jag möter är en person; någons syskon, någons morförälder, någons vän, någons granne. Någons förebild och stöttepelare, någons källa till värme, glädje, visdom och inspiration. En personlighet och en historia knuten till den.

 

Låt oss inte glömma att det yttre är bara just det - det yttre. Vem någon är avgörs aldrig av det yttre, däremot påverkar det yttre hur någon uppfattas, vilket i sin tur avgör hur någon blir bemött. Bemötandet påverkar sedan hur någon ser på sig själv, ett faktum som kan vara avgörande för hur någon mår och vad någon tar sig för. Det kan vara avgörande för hur någon lever sitt fortsatta liv.

 

Du och jag påverkar omgivningen, världen... Vi påverkar. Tänk vilken kraft som finns i vår påverkan. Så, min vän, låt oss tänka goda tankar om, och göra gott gentemot, någon. Någon som passerar oss i tillvaron. 

 

 

Ibland stöter jag på ett resonemang som känns så mitt-i-prick. Du vet, känslan av att få dina egna tankar perfekt summerade, perfekt klädda i ord. En sådan känsla infann sig när jag såg att en bloggare skrivit att tjejer/kvinnor borde ingenting när det gäller deras utseende. Hur många gånger har vi inte hört påståenden såsom "Kurvigt är bäst", "Hon ser ju gravid ut!", "Hon är alldeles för mager, det är ju inte fint", o.s.v, etc. 

 

1. Hur vet du att personen i fråga inte vill se ut just så som hon ser ut, för att det - enligt henne - är bäst?
2. Hur vet du att personen i fråga har valt att se ut så som hon ser ut - kanske är det, av någon anledning, svårt för henne att se ut på ett annat sätt trots att viljan och/eller behovet finns där.
3. Varför ska vi gå runt och tänka på andras utseende och tänka att de inte är bra som de är? Vad exakt har vi för anledning till det? Vad exakt har vi för anledning att skapa och återskapa en utseendehets som framför allt berör det kvinnliga könet?
4. Än viktigare: varför ska vi uttala våra tankar högt? Vad exakt har vi för anledning till det? Vad exakt har vi för anledning att inkräkta på den personliga integriteten på det sättet?

Här är det, enligt min erfarenhet, inte ens tal om huruvida någon utan svenskt medborgarskap ska få jobba eller inte utan det handlar helt och hållet om att invandrarna "tar" svenskarnas jobb. Därmed är det inte den lagliga rätten till att jobba inom landet som ifrågasätts utan enbart det ursprung som arbetstagaren har. Svenskarna ska alltså ha någon slags förtur på de jobb som finns (?). Ska sedan invandrarna få bottenskrapet eller, ännu bättre, ska Vi låta Dom vara utan jobb helt och hållet?! Vi slår till på det!

 

 

Återigen har Vi någon slags förtur och denna gång gäller det bidragen. Skattebetalarna är ju Vi - det säger väl sig självt att det är "vanliga hederliga svenskar"!? Vi ska alltså både få in pengarna och göra av med dem, inte invandrarna. Inte invandrarna. Jag sa inte. Okej, Vi slår till på det här också - Dom får inga bidrag! Låt invandrarna vara utan bidrag. Fast vänta nu... Dom får ju inte jobba, konstaterade Vi för en stund sedan, och nu säger Vi att de inte får några bidrag... Hmm. Äh, Dom kan ju lika gärna leva i marginalen som... (Hemlösa? Kriminella?)

 

 

Vi har alltså konstaterat att Dom inte ska få jobba, Dom ska inte få några bidrag. Dom ska inte begå brott. En person med invandrarbakgrund ska alltså inte få någon inkomst, det ska inte vara möjligt att införskaffa en inkomst på något vis. Någonstans i Sverige. Någonsin. Slutsatsen blir alltså att invandraren har två alternativ: 1. Kom till Sverige och gå en långsam död till mötes. Eller 2: Stanna kvar i hemlandet och gå en mindre långsam död till mötes. Ett tredje alternativ skulle förstås vara att invandraren är Superman själv. 

 

Reality check: "Invandraren" är ofta en flykting. Som har flytt för sitt liv. Och sedan ska hen nekas ett värdigt liv på en plats där det finns möjligheter till trygghet för alla människor?! Men just ja, jag höll på att glömma; Invandraren är ju f*cking Superman.

 

 

Frågar en bekant som inte känner till något om mitt kärleks- eller sexliv sedan tidigare. Jag har ingenting emot att hen frågade, snarare har jag funderingar kring hur hen ställde frågan. Som om det vore självklart att om jag hade en partner så skulle det handla om en manlig sådan. Oberoende av hur jag identifierar mig själv inom hptq-spektrat har jag i det läget två val. Jag kan välja att antingen se mellan fingrarna med frågan och fokusera på hur privat jag vill vara, eller så kan jag välja att belysa den situation som personen skapat med sin fråga, och därefter bestämma mig för hur privat jag vill vara. 

 

Säger en arbetsgivare till en kvinna som är en av de anställda (vilka består av både män och kvinnor). Kvinnan frågar nämligen vad som ska göras och vad som redan gjorts. Som svar på den frågan får hon bl.a. meningen ovan; "Jag tycker att ni tjejer kan åka och välja t.ex. gardiner själva". Svaret antydde att eftersom det handlade om inköp av bl.a. gardiner - d.v.s. något "kvinnligt" - blev det självklart för arbetsgivaren att säga "... ni tjejer kan ...".

 

Vi sitter vid ett bord och pratar, jag, "Bekanting nummer 1", "Bekanting nummer 2" och "Bekanting nummer 3". Samtliga har träffats tidigare men vi känner inte varandra. Jag, Bekanting nr. 1 och Bekanting nr. 2 har svenskt ursprung vilket våra namn, utseenden och det sätt vi pratar på antyder. Bekanting nr. 3 har ursprung i Sydostasien och är öppen med att hen bott i hemlandet till för ett par år sedan då hen flyttade till Sverige. Bekanting nr. 1 sig friheten att, bl.a. genom uttalandet ovan, prata om Bekanting nr. 3´s livsstil. På ett mer än klumpigt sätt, enligt min åsikt. Trots att Bekanting nr. 1 inte känner Bekanting nr. 3 på den nivån att hen känner till de kunskaper och vanor som Bekanting nr. 3 har, antas att hen återfinns i ett visst fack på grund av sitt ursprung. Eftersom Bekanting nr. 3 kommer från Sydostasien är det självklart att hen har bra matlagningskunskaper och har för vana att äta mest grönsaker. Eller?

 

De tre scenarion jag beskrivit ovan är samtliga sådana jag varit med om inom en tidsram på två veckor. De visar hur stereotyper fortlever genom fördomar och föreställningar. Genom vardagliga konversationer. Du förväntas vara heterosexuell när ingenting annat har sagts, du förväntas göra "kvinnogöra" som kvinna och "mansgöra" som man och du förväntas leva på ett sätt som förknippas med ditt ursprungsland. För alla har vi ju samma sexuella preferenser, alla kvinnor är ju praktiskt taget samma person som gillar att göra samma saker och inom ett och samma land har ju alla samma erfarenheter. Det vet väl alla. Duh.

 

 

Det är sommar och gassande sol och vi trängs på en balkong någonstans i Annapolis. Jag, ett par vänner och ett par av mina vänners vänner. Vi pratar om ditten och datten, skrattar, skickar iskalla ölflaskor och glödande cigaretter mellan oss. Vid något tillfälle under denna eftermiddag berättar en i sällskapet en anekdot. Med inlevelse berättar hen om den gången när hen fick höra talas om en kvinna som, bakom sin makes rygg, hade en sexuell relation med en annan man. Efter en stund brister alla ut i hejdlöst skratt. Alla utom jag. Jag tittar mig omkring och känner mig... Out of place. Jag kan inte se det roliga, det som ska vara ironin, i berättelsen. Och insikten om att alla började skratta precis när tidigare nämnda person avslöjat att den man som (den vita medelklass-) kvinnan varit otrogen med var "the cable guy" - the black cable guy - har lämnat en bitter eftersmak i min mun...

 

Du måste få ha en annan åsikt än mig, och jag måste kunna acceptera att du har det. Men jag kan inte alltid acceptera åsikten i sig. Närhelst någon säger eller gör något som antyder att en människa är mindre värd än andra på grund av dennes hudfärg, klass eller andra faktorer som hen inte styr över, då kan jag inte hålla med dig. Och jag hoppas att jag vid dessa tillfällen kommer att resa mig upp, förmedla mina tankar och lämna sällskapet. För vid varje tillfälle som jag sväljer klunkar av öl som plötsligt är illasmakande, och fortsätter att lyssna på skratten som omger mig, då är jag inte mig själv. Och då kan jag lika gärna låtsas att jag ser ironin i att den vita medelklasskvinnan inte bara hade en "affär" med the black cable guy utan hon gifte sig också med honom. Och så kan jag stämma in i skrattet som följer efter.

 

 

Upprepa följande ord för dig själv några gånger innan du läser vidare;

 

De orden läste jag på ett vykort som är fäst på väggen i kontoret där jag spenderar mina dagar. Enkla men viktiga ord. Uppenbarligen är det ett budskap som behöver spridas av människan och tas in av de olika individer det passerar. För att det, tyvärr, råder en enorm okunskap och en enorm rädsla som står i vägen för medmänsklighet och värdig, respektfull behandling av varje person. 

 

Det kommer alltid att finnas personer som på ett eller annat sätt utnyttjar ett system för att personligen gynnas ekonomiskt och materiellt, men dessa utgör ett fåtal av den stora massan. Den stora massan bestående av personer vilka, var och en, har sin egen historia. Som är verklig i allra högsta grad. Trots att den stora massan inte är ute efter att utnyttja ett system så ligger fokus på det fåtalet individer som är "the bad guys", vilket bidrar till att de flesta andra behandlas på ett orättvist sätt. Ett inhumant sätt. Och de där historierna som människorna - just det, människorna - bär på, förbises. I ett enda virrvarr av burdus byråkrati och misstankar.

 

En asylsökande som flytt sitt land, sitt liv, har gjort det av en anledning. För att det fanns skäl att fly. Jag skulle aldrig spendera ett ändlöst antal timmar, dagar, ibland veckor och månader, på att fly från ett liv jag byggt upp, ett liv jag känner utan och innan. Om jag inte värnade om mitt liv. Aldrig skulle jag lämna familj och vänner, utbildning och arbete, och social trygghet, för att så småningom befinna mig i ett främmande land där nya svårigheter väntar. Om jag inte värnade om mitt liv. Faktum är att jag har svårt att se att jag någonsin, efter förlust och sorg, de mest otänkbara hemskheter, skulle ha kraften att ställa mig upp och gå vidare. Om jag inte värnade om mitt liv. 

 

 

They chose to live.

 

To live. 

 

 

 

Bussen tvärstannar, bilar tutar hejvilt och allmänt tumult råder i trafiken. Jag kastar ett öga på fordonen och människorna i omgivningen och förstår att något har hänt. Jag tänker inte mer på det utan fortsätter att läsa min roman där jag sitter och lutar mig mot fönstret. Efter ett tag börjar bussen rulla framåt igen. Sakta, sedan stannar den ytterligare en gång. Bara för att upprepa detta ett antal gånger innan busschauffören slutligen gasar mer och fordonet rör sig framåt i vanlig hastighet. Vi har precis passerat platsen för en allvarlig olycka med flera fordon inblandade och har, av tjänstemän, blivit hänvisade att ta en annan väg. Så fort passagerarna i bussen inser detta hörs upprörda röster, intensiva diskussioner inleds, suckar och stönanden avlöser varandra. En orolig tanke dyker upp hos mig; Hur ska jag nu veta var jag ska kliva av? Jag har ju inte bott i Brislington längre än fem dagar och ... Sedan inser jag det bisarra i det hela.

 

Där sitter jag, orolig för att missa den hållplats jag vant mig att kliva av vid, och där sitter andra, upprörda för att de inte kommer hinna fram till sina respektive destinationer i beräknad tid. När jag väl kliver av bussen, som stannat vid samma hållplats som vanligt, har bussfärden tagit 20 minuter extra jämfört med om olyckan i närheten av Temple Meads inte skulle ha inträffat. Och då, just då, inser jag att där går jag - lättad för att jag nått "min" hållplats - medan en kusin, en vän, en syster, en mamma, en farfar, någon, några, kanske får ett dödsbesked i en annan del av Bristol. Kanske var det just deras nära och kära som fick sätta livet till i samband med den olycka som ägde rum bara minuter tidigare. Kanske förändrades deras liv på ett sätt som de aldrig kunnat föreställa sig, och det medan någon drog en ljudlig suck vid tanken på att inte hinna hem i tid för att titta på sitt favoritprogram på TV... Kanske... Kanske är det faktiskt så världen ser ut.

 

 

Jag finner det rentav skrattretande att vissa personer inte tar upp den där flaskan från marken och bär den till närmsta Panta Mera-behållare, och att andra inte tar upp det där godispapperet och lägger det i fickan i väntan på att passera en sopkorg. Likaså finner jag det skrattretande att inte sopsortera i ett land som Sverige där sopstationer och annat som underlättar detta oftast finns i, eller i närheten av, det egna bostadsområdet. Istället kastas glasburkar, lock av metall, pizzakartonger och allt möjligt bland brännbart skräp. Jag kan inte se någon ursäkt för detta när det gäller människor som är friska och därmed har förmågan att sopsortera, och som dessutom många gånger kör en egen bil... Jag kan inte förstå det. Det är inte en ursäkt att det tar tid och energi för när vanan väl är inne tar det några minuter extra per månad. Alltså ingen tid att prata om. Att kasta allt skräp bland det brännbara gör bara att du fortare får en full sopkorg, vilket i sin tur gör att du oftare måste tömma denna. Det innebär i förlängningen tid som du istället kunnat lägga på att sopsortera.

Jag tycker inte längre att varken sopsortering eller att plocka upp sitt eget skräp från marken kan kallas för "en god gärning". Jag tycker att det är ett ansvar som tillhör varje människa. Newsflash. Det finns en morgondag. Det finns människor, och djur, som kan ta skada av skräpet.

Det är lördagmorgon, klockan har precis passerat tio och jag skyndar genom stan. På vägen passerar jag en busshållplats och där på bänken sitter en man. Först registrerar jag att han är lik morfar. Han hade kunnat vara morfar för fem år sedan. Liknande byxor och keps, ungefär samma kroppslängd och ålder. Sedan rycker jag till och blir stående för ett ögonblick. Mannen på bänken dricker ur en Marinella-flaska. Han bokstavligen halsar denna alkoholhaltiga dryck, som vore det vatten och han satt på samma bänk en het eftermiddag i juli. Illa till mods går jag vidare men kan inte släppa mannen på bänken. Fortsätter att se honom för min inre syn och det värker i mig när jag tänker på alla som passerar oss i vardagen, mer eller mindre obemärkt... Alla dessa individer som inte mår bra. Individer som mått dåligt så länge att de lika gärna kan svepa sju deciliter Marinella mitt i centrum, mitt bland allt liv. Jag gissar att det helt enkelt inte längre spelar någon roll för dem, de kan lika gärna bara göra det. Men det ska spela roll. Än en gång blir jag påmind om vikten av mitt och många andras yrkesval. Varje människa ska spela roll.

Jag satt vid ett runt bort på en restaurang någonstans i staden Wisconsin Dells i USA tillsammans med tre personer som bor i USA och en som bor i England, när jag fick frågan ovan. Eftersom vi var mitt inne i ett samtal om hur människor behandlas, huruvida de diskrimineras eller inte diskrimineras i olika länder, så vet jag att den person som ställde frågan syftade till att Sverige skulle vara dels strikt byråkratiskt, dels att landet aktivt skulle utesluta vissa grupper från gemenskapen och privilegierna. Min första tanke var att komma med ett häftigt motargument i stil med "Men USA då?! USA är ju verkligen ...". Ja, ni fattar galoppen. Så här i efterhand inser jag att det inte skulle ha tjänat något till att argumentera för vilket land som slår vilket när det gäller samhällsstrukturer och olika livsområden. Som jag i förbifarten hörde någon säga i en film: "Calling someone fat doesn´t make you any skinnier and calling someone stupid doesn´t make you any smarter". Jag tycker att det citatet har en bra poäng. En briljant poäng, till och med.

Sverige bör inte jämföra sig med andra länder och, i de fall när det verkar som att "vi" har övertaget, luta sig tillbaka. Som om Sverige vore idealet. Inget land är perfekt demokratiskt och solidariskt, därför bör inget land sitta på sina höga hästar i väntan på att andra ska ta efter. Förneka att människor faktiskt blir illa behandlade, att diskriminering faktiskt förekommer. Oavsett hur många som blir diskriminerade och oavsett hur långt "vi" kommit i arbetet för att motverka detta så ska vi inte luta oss tillbaka. Vi kan alltid bli bättre. Alltid. Vi kan lära av varandra, vi kan till och med inspireras och motiveras av varandra, men vi ska inte luta oss tillbaka. För om vi gör det, då riskerar vi att slå ifrån oss när någon antyder att det finns förbättringar att göra. Då går vi miste om värdefull förändringstid för att vi är för stolta, för rädda, för att erkänna att vi inte är perfekta.

Vad gäller mitt eget internetanvändande är jag bloggare (no sh*it!), bloggläsare, Facebook-användare och en sådan person som håller koll på allt och ingenting via internet, precis som de flesta andra, men jag har vissa oskrivna (okej, jag hade) regler för mig själv. Grundregeln är att inte avslöja saker och ting i stunden, d.v.s. det gör ingenting att mina Facebook-vänner vet var jag jobbar (eftersom att dessa uteslutande består av personer jag träffat och pratat med irl, alltså är det personer som känner till min arbetsplats oberoende av Facebook), däremot postar jag sällan om jobbet innan/medan/efter jag jobbar. Detta just för att det inte ska "gå för långt". Dock tycker jag att det är en smaksak och upp till var och en att avgöra var gränsen går. Jag tycker exempelvis att det är ... bisarrt att skriva ut sin vikt på Facebook. Men. Jag tycker nog mest så därför att jag inte har något intresse av att veta det antal kilon som en av mina Facebook-vänner bär omkring på, det är alltså inte för att jag tycker att det är fel av personen att skriva ut sin vikt. Däremot kan jag undra om det är någon typ av bekräftelsebehov hos personen som får denne att, enligt mig, gå så långt. Den diskussionen är dock ett sidospår. Hur mycket man lägger ut om sig själv är en smaksak, som sagt. Vad jag undrar är hur många av alla Twittrande, Facebook:ande, bloggande, bloggläsande (o.s.v., etc.) personer som reflekterar över sitt privatliv i relation till de sociala medierna? Hur många reflekterar över det stora antalet människor där ute som känner till var, när, hur och med vem?

- We are going to stop them. We are. We´re going to stop them.

Förra sommaren innebar en mängd olika upplevelser och den bästa av dem var kanske just friheten som jag precis beskrivit. Det är så jag ser på sammanhang där man väljer att inte se några gränser - de innebär frihet. Frihet för alla och envar, även för de individer som i andra sammanhang inte uppfattas som annorlunda och avvikande. Frihet, tänk om vi tillät det gälla överallt? Eller snarare; hur kan vi inte tillåta att frihet gäller överallt?

Jag reflekterar kring det här medan jag ser filmen Milk. Herr Harvey Milk verkar onekligen ha varit av den sorten som kan inspirera och motivera andra till förändring. I filmen visas en debatt som handlar om huruvida homosexuella lärare enligt ett förslag ska avskedas eller inte (p.g.a. just det, deras sexualitet), och denna debatt speglar resonemang som faktiskt, till viss del, lever kvar idag;

- Gay people don´t have any children of their own and if they don´t recruit our children, they all just die away. And that´s why they are interested in becoming teachers, they wanna encourage our children to join them.

Det hävdar Senator Briggs som fört fram förslaget som benämns som "Proposition 6". Harvey´s respons blir följande:

- How do you teach homosexuality? Like French?

I was born of heterosexual parents, taught by heterosexual teachers, inferesed in a heterosexual society, so why then did I become homosexual?

Harvey´s motståndares uttalande visar på att han tycker att homosexualitet inte är något naturligt, och just det argumentet finner jag intressant. Visst, jag kan tycka att homosexualitet inte är något naturligt för mig, d.v.s. att jag inte känner en dragning till personer av samma kön, men vem är jag att avgöra om det är naturligt eller inte för andra?

- Ursäkta! Låtsasvägen 147, vet du hur jag hittar dit?

Den person jag precis ställt frågan till ser ut att vara i mellanstadieålder. Hans blick är varm och han förklarar att han bor på samma gata, på nummer 123. Jag kan visst gärna få följa med honom så ska han visa mig. Vi går sida vid sida bland radhusen och en stund senare inser jag att vi närmar oss. 117, 118... 120... 123 dyker upp och jag ska precis tacka pojken och säga hejdå när han ökar takten och går förbi sin bostad. Väl framme vid 147:an stannar han till och ler ett blygsamt leende. Jag tackar för hjälpen och går in.

Jag har ingen aning om vem pojken som bor på Låtsasvägen 123 är. Jag vet bara att han är snäll och hjälpsam mot en främling som mig. Däremot vet jag att han har invandrarbakgrund då hans sätt att prata och hans utseende skvallrar om det. Jag vet också att många, för många, av just den anledningen förmodligen inte hade vågat fråga honom om vägen - än mindre låta honom följa dem till rätt gatunummer. Det är precis därför som jag brinner för att arbeta med, och för, personer som är asylsökande, som har flyktingstatus eller som lever som papperslösa men också alla som har nationellt medborgarskap. För jag vet att vem du är som människa, och vilket värde du har, inte avgörs av ditt ursprung eller föreställda tillhörighet. Tills alla andra också vet det så ska jag fortsätta att aktivt arbeta för de personer som media och samhället smutskastar. Det enkla mötet med en pojke på Låtsasvägen gjorde mig mer motiverad än någonsin att följa mitt hjärta och välja den väg jag tror på.