Vandringslust

Under ett samtal med en vän häromsistens skulle jag, av någon anledning, berätta vilka sorters hårt bröd jag tycker bäst om. Jag nämner två sorter och förklarar sedan varför dessa tillhör favoriterna; för att de är goda och lättuggade. Alltså lättuggade?! Jennsen 25 bast blev plötsligt Jennsen 85 bast ...

 

Under ett samtal med en kollega häromsistens pratade vi om att eventuellt gå och titta på en majbrasa tillsammans. Efter samtalet inser jag att mina ord och mitt kroppsspråk precis sagt att jag mer än gärna skulle göra det. Jag framstod nog till och med som entusiastisk. Inom mig kände jag dock att jag ville gömma mig bakom närmaste soffa för att slippa gå dit, och det av ingen annan anledning än att... Det blir så sent. Det var precis vad jag tänkte, att det blir så sent. Det hade nog blivit förfärligt sent alltså, med tanke på att majbrasan beräknades vara vid liv klockan 20 (...).

 

 

/Jennsen, som uppvisar tydliga tecken på att i ett tämligen tidigt skede nått pensionärsstadiet.

 

 

Att vissa dagar omges av en extra guldig kant blir tydligt när jag fortfarande halvt om halvt befinner mig i en mellanperiod. [En mellanperiod är i min värld en period inom vilken du exempelvis flyttar och/eller byter sysselsättning.] Med anledning av mellanperioden ser inte mitt sociala umgänge ut som det gjort under en längre tid och det är den delen jag saknar mest. Därför bestämde jag mig för att ta reda på ifall en förträfflig vän kunde tänkas vilja hänga med mig i Stockholm. Det ville denna förträffliga vän så vi hängde i Stockholm igår. Det var en riktigt bra dag tycker jag. Jag släppte det mesta för några timmar och njöt av sällskapet. Dessvärre märkte jag att mina sociala skills fått sig en törn på sistone. Scenariot nedan är ett av dem som jag, ofrivilligt, bjöd på under dagen:

 

Jag står framför disken på ett café och ska beställa fika. Följande säger jag till personen bakom disken:

 

- En bit äckelpaj, tack.

 

Eh. Jag menade förstås äppelpaj och inte äckelpaj. 

 

Alltså "äckelpaj"?!? Vad hände där??

 

För övrigt kan jag meddela att SJ bjöd på turbulens även denna gång. Att SJ kunde vara en sådan drama queen har jag dock inte upplevt tidigare. När tåget visar sig bli stillastående ovanligt länge plingar det till och det meddelas (med monoton, mycket allvarsam röst) att en passagerare ska avvisas från tåget p.g.a. att denne är aggressiv. Detta ska dessutom eventuellt ske med hjälp av poliseskort. Efter några minuter står vi fortfarande stilla när en ung man går genom den vagn som jag sitter i, vilket medför att en del passagerare mer eller mindre flyger upp i taket. Andra ser sig omkring med flackande blickar. Mycket roande att titta på. Och nej, den unge mannen gjorde inte någon illa - stackaren ville väl bara gå på toaletten ...

 

 

/Jennsen, som försöker vara lite (läs: mycket) cool på tåget för att kompensera för de gånger då hon framstått som mindre (läs: inte alls) cool ...

 

 

Är det inte en av de bästa känslorna som finns, när du har hittat en låt som känns så bra i kroppen? Den låten som du kan lyssna på om, och om, och om, igen. För att den är så bra, för stunden. Om kvällarna ligger jag på soffan i ett mörkt rum, tittar upp mot det tak som jag knappt kan se och känner att jag ler. Inombords. Så till den grad att mina fingrar letar sig till mungiporna för att känna efter om jag ler på riktigt. Och så känner jag det rus som tidigare nämnda låt ger mig. Jag kan komma ihåg att jag vid ett - ett - tillfälle tidigare känt den här typen av lycka, och det var i juni förra året när jag börjat på ett likvärdigt jobb. Om inte det är ett tecken så vet jag inte vad som är. 

 

 

 

Här är det, enligt min erfarenhet, inte ens tal om huruvida någon utan svenskt medborgarskap ska få jobba eller inte utan det handlar helt och hållet om att invandrarna "tar" svenskarnas jobb. Därmed är det inte den lagliga rätten till att jobba inom landet som ifrågasätts utan enbart det ursprung som arbetstagaren har. Svenskarna ska alltså ha någon slags förtur på de jobb som finns (?). Ska sedan invandrarna få bottenskrapet eller, ännu bättre, ska Vi låta Dom vara utan jobb helt och hållet?! Vi slår till på det!

 

 

Återigen har Vi någon slags förtur och denna gång gäller det bidragen. Skattebetalarna är ju Vi - det säger väl sig självt att det är "vanliga hederliga svenskar"!? Vi ska alltså både få in pengarna och göra av med dem, inte invandrarna. Inte invandrarna. Jag sa inte. Okej, Vi slår till på det här också - Dom får inga bidrag! Låt invandrarna vara utan bidrag. Fast vänta nu... Dom får ju inte jobba, konstaterade Vi för en stund sedan, och nu säger Vi att de inte får några bidrag... Hmm. Äh, Dom kan ju lika gärna leva i marginalen som... (Hemlösa? Kriminella?)

 

 

Vi har alltså konstaterat att Dom inte ska få jobba, Dom ska inte få några bidrag. Dom ska inte begå brott. En person med invandrarbakgrund ska alltså inte få någon inkomst, det ska inte vara möjligt att införskaffa en inkomst på något vis. Någonstans i Sverige. Någonsin. Slutsatsen blir alltså att invandraren har två alternativ: 1. Kom till Sverige och gå en långsam död till mötes. Eller 2: Stanna kvar i hemlandet och gå en mindre långsam död till mötes. Ett tredje alternativ skulle förstås vara att invandraren är Superman själv. 

 

Reality check: "Invandraren" är ofta en flykting. Som har flytt för sitt liv. Och sedan ska hen nekas ett värdigt liv på en plats där det finns möjligheter till trygghet för alla människor?! Men just ja, jag höll på att glömma; Invandraren är ju f*cking Superman.

 

 

 

 

 

(MUSIK: The Greenest Grass - Joshua Radin)

 

 

 

 

...jobbar jag numer. Eftersom jag själv inte tittat på den serien mer än i förbifarten har jag inte kunnat lokalisera området väl på plats. En inbiten Köpingsbo avslöjade dock att det hus jag jobbar i ligger granne med den bostad som är "I en annan del av Köping"-gängets. Se där ja. Hur som helst, över till min tillvaro. Den första veckan har passerat och om kvällarna har jag legat som en skadad säl på soffan, min rörelseförmåga har varit ytterst begränsad. Om det är alla nya intryck eller den ?=%&¤#"&]$ möbelmonteringen det beror på, låter jag vara osagt. Som helhet har veckan varit alldeles förträfflig. Jag slås återigen av vilken möjlighet jag får ta del av. Att starta upp ett boende för ensamkommande flyktingbarn från scratch. 

 

Måndagmorgon den 15 april 2013 och där möts vi i köket, nio tillsvidareanställda på heltid (varav en av dem är jag! Hah), fyra personer med timanställning, föreståndaren och biträdande föreståndaren. Och så sparkar vi igång vad jag tror kommer bli en fantastisk upplevelse. Det är det förresten redan. Att lära känna varandra över instruktionerna till ett sängbord eller en garderob har visat sig vara ett vinnande koncept. Denna introduktion, vars första första halva vi redan klarat av och vars andra halva påbörjas imorgon, består alltså av att lära känna varandra och lokalerna, få ordning på samtliga rum och påbörja det riktiga arbetet, d.v.s. att forma de rutiner och det tänk som ska prägla boendet. Jag kan knappt vänta på att få fortsätta denna resa!