Vandringslust

Broken - Lifehouse

Closer To Love - Mat Kearney

(You Want To) Make A Memory - Bon Jovi

Chasing The Light - Mat Kearney

Ships In The Night - Mat Kearney

Hey Mama - Mat Kearney

 

 

Jag fann den där känslan igen, den som jag hade under större delen av gårdagen.  Kraft i benen, rena och klara tankar, energi och en längtan efter det som är nu. Och jag ska kämpa för att finna den varje gång jag behöver andas. Och andas behöver jag ju jämt. Jag vet att jag inte kommer att ge upp, det har jag nog vetat hela tiden, men jag vet också att det inte kommer att bli en lätt väg. Därför ska jag ge den där känslan näring. 

 

Att möta sensommaren i Sverige är fantastiskt. Så länge jag får göra det spelar det inte så stor roll i vilken stad jag befinner mig. Då framstår Köping som ett av de bättre alternativen. Och jag finner att här och nu är det inte svårt att leva för just det - här och nu. 

 

Dessa vänner, som de kan få en att må bra på olika nivåer...

 

En kär vän hälsade på mig i helgen och vi hade det mysigt från början till slut. Bland annat hängde vi frekvent på min balkong. Vid ett av dessa tillfällen skulle vännen i fråga ge respons på något jag precis sagt och, genom sin respons, försäkra mig om att det inte var någon fara.

 

Hen säger: 

 

- Det är ju inte hela världen...

 

Kort paus innan hen fortsätter:

 

- Det är ju ingen värld alls!!

 

 

 /Jennsen, som älskar festliga uttryck i stil med det ovan.

 

 

Jag sitter på en uteservering tillsammans med två kollegor, det är en solig och varm sommarkväll och vi njuter. Plötsligt rycker jag till och duckar hastigt, varpå den ena kollegan nyfiket frågar:

 

- Är du rädd för fåglar?

 

Jag hade alltså duckat eftersom jag såg något som kom flygandes mot mig. 

 

- Jag trodde att det var en jättefjäril eller nå´t!

 

Denna "jättefjäril" (det såg ut som en sådan! Inte för att jag sett så många sådana i mitt liv nu när jag tänker efter, men ändå...) var alltså en fågel. En fågel.

 

 

/Jennsen, som uppenbarligen inte alltid ser vad omgivningen ser ... Eh. Heh.

 

 

Som jag påpekade för en vän tidigare idag; jag har besökt Västkusten tre gånger inom loppet av ett år jämfört med ingen gång alls innan det. Jag har sannerligen missat något under mina 20+ år på jorden innan jag slutligen begav mig dit. Tre fantastiska dagar levererades på denna Sveriges västra kust. Ett stickprov som bevis på detta kommer i nästa inlägg. Som jag befarade kändes Köping en aning... Trist, när jag kom tillbaka efter trippen. Skymningen som höll på att övergå i mörker och det svala kvällsregnet kändes i alla fall välkomnande. Speciellt på min hud som färgats röd (en nyans inte helt olik färgen på en stoppskylt...) under de senaste dagarna. För övrigt kan jag meddela att jag, när jag satt mig tillrätta på tåget för att återvända hem, kontrollerade innehållet i min handväska. Där fanns bland annat dambindor och en Året Runt-tidning. När jag insåg att jag någon timme tidigare köpt just den tidningen och lite karameller (som vi tanter så fint benämner dessa sötsaker) för att ha med på färden blev jag nästan rädd för mig själv. Jennsen 85 is here to stay.

 

 

/Jennsen, som kanske borde känna väl tilltagna känslor av panik inför sistnämnda faktum men som fortfarande tycker att tidningar som Året Runt bidrar med viss mysfaktor (okej, hög mysfaktor) ...

 

 

 

 

(BILDEN: Stockholm, Sverige)

 

 

Under ett samtal med en vän häromsistens skulle jag, av någon anledning, berätta vilka sorters hårt bröd jag tycker bäst om. Jag nämner två sorter och förklarar sedan varför dessa tillhör favoriterna; för att de är goda och lättuggade. Alltså lättuggade?! Jennsen 25 bast blev plötsligt Jennsen 85 bast ...

 

Under ett samtal med en kollega häromsistens pratade vi om att eventuellt gå och titta på en majbrasa tillsammans. Efter samtalet inser jag att mina ord och mitt kroppsspråk precis sagt att jag mer än gärna skulle göra det. Jag framstod nog till och med som entusiastisk. Inom mig kände jag dock att jag ville gömma mig bakom närmaste soffa för att slippa gå dit, och det av ingen annan anledning än att... Det blir så sent. Det var precis vad jag tänkte, att det blir så sent. Det hade nog blivit förfärligt sent alltså, med tanke på att majbrasan beräknades vara vid liv klockan 20 (...).

 

 

/Jennsen, som uppvisar tydliga tecken på att i ett tämligen tidigt skede nått pensionärsstadiet.

 

 

Att vissa dagar omges av en extra guldig kant blir tydligt när jag fortfarande halvt om halvt befinner mig i en mellanperiod. [En mellanperiod är i min värld en period inom vilken du exempelvis flyttar och/eller byter sysselsättning.] Med anledning av mellanperioden ser inte mitt sociala umgänge ut som det gjort under en längre tid och det är den delen jag saknar mest. Därför bestämde jag mig för att ta reda på ifall en förträfflig vän kunde tänkas vilja hänga med mig i Stockholm. Det ville denna förträffliga vän så vi hängde i Stockholm igår. Det var en riktigt bra dag tycker jag. Jag släppte det mesta för några timmar och njöt av sällskapet. Dessvärre märkte jag att mina sociala skills fått sig en törn på sistone. Scenariot nedan är ett av dem som jag, ofrivilligt, bjöd på under dagen:

 

Jag står framför disken på ett café och ska beställa fika. Följande säger jag till personen bakom disken:

 

- En bit äckelpaj, tack.

 

Eh. Jag menade förstås äppelpaj och inte äckelpaj. 

 

Alltså "äckelpaj"?!? Vad hände där??

 

För övrigt kan jag meddela att SJ bjöd på turbulens även denna gång. Att SJ kunde vara en sådan drama queen har jag dock inte upplevt tidigare. När tåget visar sig bli stillastående ovanligt länge plingar det till och det meddelas (med monoton, mycket allvarsam röst) att en passagerare ska avvisas från tåget p.g.a. att denne är aggressiv. Detta ska dessutom eventuellt ske med hjälp av poliseskort. Efter några minuter står vi fortfarande stilla när en ung man går genom den vagn som jag sitter i, vilket medför att en del passagerare mer eller mindre flyger upp i taket. Andra ser sig omkring med flackande blickar. Mycket roande att titta på. Och nej, den unge mannen gjorde inte någon illa - stackaren ville väl bara gå på toaletten ...

 

 

/Jennsen, som försöker vara lite (läs: mycket) cool på tåget för att kompensera för de gånger då hon framstått som mindre (läs: inte alls) cool ...

 

 

Är det inte en av de bästa känslorna som finns, när du har hittat en låt som känns så bra i kroppen? Den låten som du kan lyssna på om, och om, och om, igen. För att den är så bra, för stunden. Om kvällarna ligger jag på soffan i ett mörkt rum, tittar upp mot det tak som jag knappt kan se och känner att jag ler. Inombords. Så till den grad att mina fingrar letar sig till mungiporna för att känna efter om jag ler på riktigt. Och så känner jag det rus som tidigare nämnda låt ger mig. Jag kan komma ihåg att jag vid ett - ett - tillfälle tidigare känt den här typen av lycka, och det var i juni förra året när jag börjat på ett likvärdigt jobb. Om inte det är ett tecken så vet jag inte vad som är. 

 

 

 

 

 

 

(MUSIK: The Greenest Grass - Joshua Radin)

 

 

 

 

...jobbar jag numer. Eftersom jag själv inte tittat på den serien mer än i förbifarten har jag inte kunnat lokalisera området väl på plats. En inbiten Köpingsbo avslöjade dock att det hus jag jobbar i ligger granne med den bostad som är "I en annan del av Köping"-gängets. Se där ja. Hur som helst, över till min tillvaro. Den första veckan har passerat och om kvällarna har jag legat som en skadad säl på soffan, min rörelseförmåga har varit ytterst begränsad. Om det är alla nya intryck eller den ?=%&¤#"&]$ möbelmonteringen det beror på, låter jag vara osagt. Som helhet har veckan varit alldeles förträfflig. Jag slås återigen av vilken möjlighet jag får ta del av. Att starta upp ett boende för ensamkommande flyktingbarn från scratch. 

 

Måndagmorgon den 15 april 2013 och där möts vi i köket, nio tillsvidareanställda på heltid (varav en av dem är jag! Hah), fyra personer med timanställning, föreståndaren och biträdande föreståndaren. Och så sparkar vi igång vad jag tror kommer bli en fantastisk upplevelse. Det är det förresten redan. Att lära känna varandra över instruktionerna till ett sängbord eller en garderob har visat sig vara ett vinnande koncept. Denna introduktion, vars första första halva vi redan klarat av och vars andra halva påbörjas imorgon, består alltså av att lära känna varandra och lokalerna, få ordning på samtliga rum och påbörja det riktiga arbetet, d.v.s. att forma de rutiner och det tänk som ska prägla boendet. Jag kan knappt vänta på att få fortsätta denna resa!

 

 

Eftersom inget rum är helt klart men köket och vardagsrummet är mest klara, kommer här en sneak peak på dem. Jag rekommenderar att ta färgerna i köket med en nypa salt, p.g.a. reflekterande ljus ser allt i det rummet mörkare ut än vad det är irl. Nå väl. Enjoy!

 

 

 

 

 

 

 

(MUSIK: Try - Pink)

 

 

 

Forever - Matt Hires

Express Yourself - Labrinth

Did You Give The World Some Love Today Babe - Doris

Ho Hey - The Lumineers

Let Her Go - Passenger

Beneath Your Beautiful - Labrinth feat. Emeli Sandé

Use Somebody - Pixie Lott

Heroes - David Bowie

Signal In The Sky - Matt Hires

Read All About It (Part III) - Emeli Sandé

I Won't Back Down - Benjamin Francis Leftwich

 

 

 

(MUSIK: Let Her Go - Passenger)

 

Det tar sig. Jag börjar få en uppfattning om Köpings centrala delar och hur jag kommer från A till B. Kom precis fram till att det är sjunde gången (!) som jag flyttar till ett nytt ställe så det här med att upptäcka en ny stad är inget nytt fenomen, men väl ett trevligt sådant. Mitt mål är att ha ganska bra koll när min anställning börjar i mitten av april. Om jag fortsätter med upptäcktspromenaderna är detta definitivt möjligt. Dessa promenader fyller även andra syften, såsom att kolla upp stadens utbud av gym. Nu vill jag påstå att jag hittar till det som är viktigt, och kommer att vara det framledes, i min vardag. Som grädde på moset förefaller Köping visa sig från sin bästa sida en dag som denna. Bildbevis finnes nedan.

 

 

Mitt nya näste är i sin ordning. Äntligen. Envis och otålig som jag är när det gäller hemmafixande tog det mig bara några få dagar. Nu ska jag ägna min tid åt att njuta av det här, av att ha något eget och alldeles, alldeles perfekt. För övrigt kan jag meddela att vägen mellan Östersund och Köping bjöd på en mängd fina vyer, i synnerhet inlandssträckan. Ibland kan till och med en bit asfalt vara fin. Se bara. 

 

 

Det kan man säga. Mellanlandning. Denna gång en längre sådan som inbegriper ett och annat kärt återseende, behagligt klimat, fina vyer och andra trevligheter som hör staden till. Om några dagar är det dags för flyttlasset och mig att bege oss söderut. Kommer dock att vara in an out i nya staden till att börja med. När våren är på väg att övergå i sommar räknar jag med att min nya vardag fått fäste. Som jag ser fram emot flytten, nya staden, nya jobbet, allt!