Vandringslust

Det är sommar och gassande sol och vi trängs på en balkong någonstans i Annapolis. Jag, ett par vänner och ett par av mina vänners vänner. Vi pratar om ditten och datten, skrattar, skickar iskalla ölflaskor och glödande cigaretter mellan oss. Vid något tillfälle under denna eftermiddag berättar en i sällskapet en anekdot. Med inlevelse berättar hen om den gången när hen fick höra talas om en kvinna som, bakom sin makes rygg, hade en sexuell relation med en annan man. Efter en stund brister alla ut i hejdlöst skratt. Alla utom jag. Jag tittar mig omkring och känner mig... Out of place. Jag kan inte se det roliga, det som ska vara ironin, i berättelsen. Och insikten om att alla började skratta precis när tidigare nämnda person avslöjat att den man som (den vita medelklass-) kvinnan varit otrogen med var "the cable guy" - the black cable guy - har lämnat en bitter eftersmak i min mun...

 

Du måste få ha en annan åsikt än mig, och jag måste kunna acceptera att du har det. Men jag kan inte alltid acceptera åsikten i sig. Närhelst någon säger eller gör något som antyder att en människa är mindre värd än andra på grund av dennes hudfärg, klass eller andra faktorer som hen inte styr över, då kan jag inte hålla med dig. Och jag hoppas att jag vid dessa tillfällen kommer att resa mig upp, förmedla mina tankar och lämna sällskapet. För vid varje tillfälle som jag sväljer klunkar av öl som plötsligt är illasmakande, och fortsätter att lyssna på skratten som omger mig, då är jag inte mig själv. Och då kan jag lika gärna låtsas att jag ser ironin i att den vita medelklasskvinnan inte bara hade en "affär" med the black cable guy utan hon gifte sig också med honom. Och så kan jag stämma in i skrattet som följer efter.