Vandringslust

Bussen tvärstannar, bilar tutar hejvilt och allmänt tumult råder i trafiken. Jag kastar ett öga på fordonen och människorna i omgivningen och förstår att något har hänt. Jag tänker inte mer på det utan fortsätter att läsa min roman där jag sitter och lutar mig mot fönstret. Efter ett tag börjar bussen rulla framåt igen. Sakta, sedan stannar den ytterligare en gång. Bara för att upprepa detta ett antal gånger innan busschauffören slutligen gasar mer och fordonet rör sig framåt i vanlig hastighet. Vi har precis passerat platsen för en allvarlig olycka med flera fordon inblandade och har, av tjänstemän, blivit hänvisade att ta en annan väg. Så fort passagerarna i bussen inser detta hörs upprörda röster, intensiva diskussioner inleds, suckar och stönanden avlöser varandra. En orolig tanke dyker upp hos mig; Hur ska jag nu veta var jag ska kliva av? Jag har ju inte bott i Brislington längre än fem dagar och ... Sedan inser jag det bisarra i det hela.

 

Där sitter jag, orolig för att missa den hållplats jag vant mig att kliva av vid, och där sitter andra, upprörda för att de inte kommer hinna fram till sina respektive destinationer i beräknad tid. När jag väl kliver av bussen, som stannat vid samma hållplats som vanligt, har bussfärden tagit 20 minuter extra jämfört med om olyckan i närheten av Temple Meads inte skulle ha inträffat. Och då, just då, inser jag att där går jag - lättad för att jag nått "min" hållplats - medan en kusin, en vän, en syster, en mamma, en farfar, någon, några, kanske får ett dödsbesked i en annan del av Bristol. Kanske var det just deras nära och kära som fick sätta livet till i samband med den olycka som ägde rum bara minuter tidigare. Kanske förändrades deras liv på ett sätt som de aldrig kunnat föreställa sig, och det medan någon drog en ljudlig suck vid tanken på att inte hinna hem i tid för att titta på sitt favoritprogram på TV... Kanske... Kanske är det faktiskt så världen ser ut.