Har vi tappat greppet om privatlivet?
Hittills har jag ignorerat Twitter-fenomenet, helt enkelt av ointresse. Jag ignorerar förvisso fortfarande fenomenet i sig men nu har jag insett hur vi lägger ut oss själva på internet. Genom Twitter, Facebook, bloggar och allt därtill. De sociala medierna visar inte bara upp våra värderingar, våra sysselsättningar, våra intressen och vårt utseende men också fortlöpande var, när och hur vi är, och med vem vi är. "XXX is with XXX at XXX", hur många gånger har vi inte sett en sådan post på Facebook? Själv finner jag det skrämmande att veta att jag frivilligt kan se till att varenda en av mina flera-hundra-Facebook-vänner kan hålla koll på mig. Ständig koll. Vart jag går, med vem jag umgås, vilka kläder jag har på mig, vad jag äter... AAAHHH!
Vad gäller mitt eget internetanvändande är jag bloggare (no sh*it!), bloggläsare, Facebook-användare och en sådan person som håller koll på allt och ingenting via internet, precis som de flesta andra, men jag har vissa oskrivna (okej, jag hade) regler för mig själv. Grundregeln är att inte avslöja saker och ting i stunden, d.v.s. det gör ingenting att mina Facebook-vänner vet var jag jobbar (eftersom att dessa uteslutande består av personer jag träffat och pratat med irl, alltså är det personer som känner till min arbetsplats oberoende av Facebook), däremot postar jag sällan om jobbet innan/medan/efter jag jobbar. Detta just för att det inte ska "gå för långt". Dock tycker jag att det är en smaksak och upp till var och en att avgöra var gränsen går. Jag tycker exempelvis att det är ... bisarrt att skriva ut sin vikt på Facebook. Men. Jag tycker nog mest så därför att jag inte har något intresse av att veta det antal kilon som en av mina Facebook-vänner bär omkring på, det är alltså inte för att jag tycker att det är fel av personen att skriva ut sin vikt. Däremot kan jag undra om det är någon typ av bekräftelsebehov hos personen som får denne att, enligt mig, gå så långt. Den diskussionen är dock ett sidospår. Hur mycket man lägger ut om sig själv är en smaksak, som sagt. Vad jag undrar är hur många av alla Twittrande, Facebook:ande, bloggande, bloggläsande (o.s.v., etc.) personer som reflekterar över sitt privatliv i relation till de sociala medierna? Hur många reflekterar över det stora antalet människor där ute som känner till var, när, hur och med vem?
Vad gäller mitt eget internetanvändande är jag bloggare (no sh*it!), bloggläsare, Facebook-användare och en sådan person som håller koll på allt och ingenting via internet, precis som de flesta andra, men jag har vissa oskrivna (okej, jag hade) regler för mig själv. Grundregeln är att inte avslöja saker och ting i stunden, d.v.s. det gör ingenting att mina Facebook-vänner vet var jag jobbar (eftersom att dessa uteslutande består av personer jag träffat och pratat med irl, alltså är det personer som känner till min arbetsplats oberoende av Facebook), däremot postar jag sällan om jobbet innan/medan/efter jag jobbar. Detta just för att det inte ska "gå för långt". Dock tycker jag att det är en smaksak och upp till var och en att avgöra var gränsen går. Jag tycker exempelvis att det är ... bisarrt att skriva ut sin vikt på Facebook. Men. Jag tycker nog mest så därför att jag inte har något intresse av att veta det antal kilon som en av mina Facebook-vänner bär omkring på, det är alltså inte för att jag tycker att det är fel av personen att skriva ut sin vikt. Däremot kan jag undra om det är någon typ av bekräftelsebehov hos personen som får denne att, enligt mig, gå så långt. Den diskussionen är dock ett sidospår. Hur mycket man lägger ut om sig själv är en smaksak, som sagt. Vad jag undrar är hur många av alla Twittrande, Facebook:ande, bloggande, bloggläsande (o.s.v., etc.) personer som reflekterar över sitt privatliv i relation till de sociala medierna? Hur många reflekterar över det stora antalet människor där ute som känner till var, när, hur och med vem?
Kommentarer
Trackback
