Minirecension: Desert Dawn
Desert Dawn av Waris Dirie är uppföljaren till En blomma i Afrikas öken (eller Desert Flower som originaltiteln är) och beskriver just det; fortsättningen på hennes berättelse. Två världar möts och jag älskar det. Det enda som stör mig är författarens förmåga att generalisera, som om fenomen gällde ett helt folk, ett helt land. Men jag blir fascinerad och förundrad och tänker ännu en gång att den ena världen är inte bättre än den andra, de är bara olika. Annorlunda för varandra. Waris berättelse är för mig en om tillhörighet, om styrka, om självständighet och drivkraft. Mitt i mötet mellan två världar.
I will never understand this need for documents and papers. Why do they have all this power over people; why do they dictate what people can do? ... If you want to see someone you go, you don´t have papers to keep some people in and others out. You do what you feel, what you need to do. You are a person, not numbers and letters written on a piece of paper.
S. 80
Distance in the desert is nothing. ... I felt that road, I was a part of every up and down in that landscape. We traveled in three dimensions - forward, up and down. We traveled through space as big as your mind, nothing was hidden or secret.
S. 95
A woman´s beauty is not in her face.
S. 137
Kommentarer
Trackback
