Minirecension: I gryningen tror jag att mamma ska väcka mig
I gryningen tror jag att mamma ska väcka mig av Christina Wahldén beskriver de tunga sorger som någon som förlorat sina närmaste, sin vardag, sitt liv, kan bära på. Huvudpersonen Ombeni kom till Sverige som ensamkommande flyktingbarn, hon flydde från rebeller och farliga livsförhållanden i Kongo. Av precis den anledningen fastnade jag för boken och kunde inte låta bli att köpa den, för att jag ville ta del av ett ensamkommande barns berättelse. Varje ensamkommande barns berättelse är individuell och unik, ja, men många av dem har gemensamma nämnare; förlust och lidande. I gryningen tror jag att mamma ska väcka mig är inte ett undantag, snarare ett praktexempel på mörker, hopplöshet, det olidliga, det som ingen människa ska behöva gå igenom... Jag blir å ena sidan nedslagen eftersom jag inte bara tror, utan jag vet att det är på riktigt. Det har hänt någon, några, hundratals, tusentals, människor i världen. Och det händer fortfarande. Men det finns ljusglimtar. Som kvinnan i Röda Korset-butiken, till exempel.
Ingenting är som hemma. Ingenting. Jag har allt jag behöver, mer kläder än jag någonsin ägt och jag är aldrig hungrig. Men jag är ständigt ensam och jag gråter hela tiden. Jag kan inte sova annat än korta stunder i taget och bara om jag tagit min sömntablett först. Ibland vaknar jag ändå och skriker, av minnena. Jag skulle kunna gå i trasor i alla fall för ett tag, bara jag fick träffa dem igen. Min familj.
S. 10
Ibland när jag sitter där i mörkret och väntar på morgonen, då tänker jag på hur det var innan. När jag hade en familj, när jag hörde hemma någonstans, när jag var en del av ett större sammanhang, inte bara en borttappad pusselbit som inte passar ihop med några andra bitar, som kommer från en helt annan ask. Jag vill inte ha det så. Jag vill vara en bit av en helthet. Inte som nu; en bit av en tomhet.
S. 28
Kommentarer
Trackback
