Minirecensioner
Att vara med henne av Alex Schulman är skriven på ett sådant sätt som gör mig positivt överraskad. Inspirerad, till och med. Till en början. Sedan insåg jag att jag ville läsa om det mänskliga som följer med var och en av oss hela tiden. Tankarna på oss själva och de personer som finns i vår omgivning. Och inte bara det, jag ville läsa om de negativa tankarna, de blottade, nakna tankarna av skörhet som Alex så fint broderade fram i början av boken. Jag ville helt enkelt att han skulle fortsätta röra sig i ett gränsland ständigt flirtandes med att vara en fara för sig själv. På det stora hela tycker jag att den här romanen är okej. Baksidan av omslaget berättar ju faktiskt att den handlar om allt som hände mellan den dag då Alex lämnade sin expartner fram till det att hans barn föddes. Det faktum att jag föredrog den första tredjedelen (ungefär) säger kanske mer om mina önskemål än om boken i sig. Det var, hur som helst, strax efter stycket nedan som mitt intresse svalnade. Då bröts förtrollningen.
Det är den 16 september 2008. Jag har talat i telefon med Amanda Widell så länge att jag känner mig lite vidbränd vid tinningen. Vi började på eftermiddagen och när vi var färdiga var det alldeles mörkt i lägenheten, jag fick gå runt och tända sen. Jag är alldeles utmattad av denna insats - det är ansträngande att vara i telefon med Amanda, att i varje ordvändning vara alert.
S. 65
Innan floden tar oss av Helena Thorfinn är en roman som sätter fingret på felaktigheter på ett sätt som är så bra att jag inte har tålamod nog för att dra mig till minnes och skriva om den. Den är dessutom underhållande som roman. Bara läs den. Se dig omkring. Se. Vi lever alla i något av en låtsasvärld där vi sällan - trots många uppenbara möjligheter - tar till oss av hur andra har det. Där båda sidor spelar spelet. Du kommer att förstå precis vad jag menar när du läst boken. Se så, börja se.
Femtio nyanser av honom och Femtio nyanser av mörker av E.L. James, ja, vad ska jag säga om dem... Efter jag läst den första boken kunde jag delvis förstå varför fenomenet blivit en sådan "fluga". Trots att det inte händer jättemycket händer det ändå så pass mycket att läsaren behåller sin nyfikenhet kapitel efter kapitel. Det faktum att du som läsare vaggas in i tron att du ständigt befinner dig på gränsen till något, gör att boken upplevs som mer spännande än den verkligen är. Efter att ha läst nummer två, Femtio nyanser av mörker, har dock mitt intresse svalnat så till den grad att jag - till skillnad från så många andra i världen - känner mig redo att lägga ner Mr. Grey. Där hände det ju i stort sett ingenting, det var min känsla. Slutet på den andra boken gjorde mig nyfiken på fortsättningen men så länge ingen lämnar boken mitt framför näsan på mig och går sin väg, kommer jag inte att läsa nummer tre...
Kommentarer
Trackback
