Vandringslust

Okej, det här var en kan-inte-lägga-ifrån-mig-bok. Å ena sidan kände jag på mig vad utgången skulle bli för Betty och hennes dotter, å andra sidan tyckte jag att de sista 100 sidorna var riktigt spännande. Jag tror att många är bekanta med boken (och kanske ännu fler med filmen?) så pass att de känner till storyn. En kvinna, Betty, som är född och uppvuxen i USA slår sig till ro tillsammans med en man, Moody, som är född och uppvuxen i Iran. De två lever tillsammans i USA. De får en dotter, Mahtob, och har ett drömliv enligt amerikansk standard, åtminstone till en början. Moody´s personlighet förändras med tiden och han beter sig alltmer annorlunda i rollen som förälder och partner. Betty känner på sig att något är fel men bestämmer sig för att investera i äktenskapet ändå. I mitten av 80-talet sätter sig Betty, Moody och Mahtob på ett plan till Iran i syfte att besöka Moody´s släktingar. Den resa som förväntades vara i två veckor kommer att vara i fyra veckor, i sex veckor, i månader och slutligen i år för Betty får inte lämna landet och periodvis inte ens hemmet för sin kontrollerande make...

 

Att berättelsen tagits fram genom en amerikans synvinkel råder det ingen tvekan om, särskilt inte eftersom varje gång huvudpersonen - d.v.s. Betty - nämner eller beskriver något på ett positivt sätt så tillägger hon att samma fenomen är just amerikanskt. Minst lika ofta betonar hon att det negativa, det smutsiga, ociviliserade, är iranskt. Samtidigt som jag känner både likgiltighet (eller snarare icke-förvåning) och irritation gentemot denna generalisering, denna upphöjning av det amerikanska och allt vad det innebär, ser jag varför hon tänker så. Jag förstår hur allt och alla som Betty kommer i kontakt med i samband med vistelsen i Iran, sammanblandas till en smet av det främmande, det ofrivilliga, det outhärdliga. Vid enstaka tillfällen, som det nedan, lyckas huvudpersonen inte desto mindre med att framföra ett klarsynt resonemang;

 

S. 147

 

 

Självklart är det viktigt att berättelser som denna når dagsljus. Som jag sagt tidigare, gränsen mellan att prata om faktiska problem och att diskriminera, har blivit allt finare. Att, som Not Without My Daughter gör i postscript-sektionen, varna andra för att råka ut för liknande händelser, tycker jag trots allt är fel. Fel på grund av att varningen är bunden till en viss del av världen, en viss religion och vissa populationer som sammankopplas med de två. Det som händer i boken är inte på något sätt exklusivt för Iran eller andra ställen som i gemene mans ögon tillhör Mellanöstern. Möjligtvis är det lättare att som förövare komma undan med något sådant på vissa platser i världen, i vissa fall, men det betyder inte att samma saker inte händer överallt. Och det betyder verkligen inte att samtliga människor eller samtliga män är på ett visst sätt bara för att de har ursprung i exempelvis Iran. Det är bara det att de positiva exemplen sällan får företrädesrätt...