Vandringslust

Jag sitter vid ett skrivbord i ett rum i sydvästra England. Kylan som tycks ligga som en hinna över rummet känns med ens befriande. Jag är inte säker på om jag vill krypa ned under täcket, lämna stearinljuset tänt för att ligga och titta på den låga som kastar ett rofyllt sken över rummet, eller om jag vill gå ut på en promenad, en promenad i mörkret där jag går så fort att jag kippar efter andan. Jag vill känna lika mycket som jag inte vill känna. Den bitterljuva känslan av varma minnen slåss med den överväldigande känslan av förlust och jag inser att varje gång jag går till busshållplatsen om morgnarna... Varje gång jag testar en ny maträtt, varje gång en vän gör något som får mig att känna mig speciell, varje gång jag läser en bra bok, varje gång jag ser en vacker utsikt, varje gång jag lägger mig för att sova om kvällarna... Varje gång jag pratar med morfar... Varje, varje gång jag pratar med morfar känns världen så tom. Så tyst. Och jag är inte alls okej. Där och då är jag inte okej när jag inser att du, mormor, är borta. Då finns du inte hos mig, som en röst i andra änden av tråden vars skratt, vars gråt fyller tomheten. Då vet jag att jag aldrig mer kommer att känna din hand som vilar på min, eller min famn i din. Där och då... Där och då är jag inte okej.