Precis som dem
Det har gått en tid och tanken på att skriva ett inlägg gör mig löjligt lycklig. Jag har precis lämnat en rad bloggar som jag brukade läsa en gång i tiden. De håller fortfarande måttet, mina favoritbloggar. De är äldre och skriver om saker på ett annat sätt, bilderna de lägger ut har fångat andra motiv och det märks att helheten mognat. Precis som jag. Tiden gick och de förändrades, precis som jag.
Jag slutade när det började handla om prestation, när jag tvekade kring om det här med att vara personlig på internet är min grej. Det är väl egentligen ganska löjligt, om inte rent absurt, att lägga ut bilder på den lunch du svalde någon gång mellan 12.00 och 12.15 idag? Är det inte helt onödigt att beskriva din vardag som om denna vore en kedjereaktion? Frukost-Morgonpromenadmedhunden-Fikamedvänninornapåstan-Lunchpåbalkongen-Chokladmuffinssommellanmål-Glömdevisstattfotadagensoutfit-Pojkvännentogmedsigmiddagiformavhämtmat-Fredagsmys-Sistablogginläggetfördagen-Sömn. Mjo, det kan jag väl på sätt och vis hålla med om. Jag vill självklart inte att mitt liv ska synas på en skärm, eller flera skärmar, i okända hem när det verkar som att jag är all about ytlighet. Samtidigt är jag den som lutar mig mot bästa vännens axel för att snörvla en stund istället för att författa ett blogginlägg som visar den sorg jag känner.
Om någon vill skriva ett blogginlägg om sorgen som ligger som en klump i bröstet, gör det. Om någon i detalj - och gärna med bifogat recept - vill skriva om de där chokladmuffinsarna, gör det. Det är inte min grej, men det kanske är din. Och är det inte det som är det fantastiska med internet - här bestämmer vi. Jag. Självklart förfasas jag över de som är knappt 12 år gamla som inte inser konsekvenserna med att dela med sig. På Facebook. På bloggar. Men det är en helt annan historia.
Jag hoppas att jag fortfarande håller måttet. Jag är äldre och skriver om saker på ett annat sätt, bilderna jag lägger ut har fångat andra motiv och det märks att helheten mognat. Precis som dem. Tiden gick och jag förändrades, precis som dem.
Jag slutade när det började handla om prestation, när jag tvekade kring om det här med att vara personlig på internet är min grej. Det är väl egentligen ganska löjligt, om inte rent absurt, att lägga ut bilder på den lunch du svalde någon gång mellan 12.00 och 12.15 idag? Är det inte helt onödigt att beskriva din vardag som om denna vore en kedjereaktion? Frukost-Morgonpromenadmedhunden-Fikamedvänninornapåstan-Lunchpåbalkongen-Chokladmuffinssommellanmål-Glömdevisstattfotadagensoutfit-Pojkvännentogmedsigmiddagiformavhämtmat-Fredagsmys-Sistablogginläggetfördagen-Sömn. Mjo, det kan jag väl på sätt och vis hålla med om. Jag vill självklart inte att mitt liv ska synas på en skärm, eller flera skärmar, i okända hem när det verkar som att jag är all about ytlighet. Samtidigt är jag den som lutar mig mot bästa vännens axel för att snörvla en stund istället för att författa ett blogginlägg som visar den sorg jag känner.
Om någon vill skriva ett blogginlägg om sorgen som ligger som en klump i bröstet, gör det. Om någon i detalj - och gärna med bifogat recept - vill skriva om de där chokladmuffinsarna, gör det. Det är inte min grej, men det kanske är din. Och är det inte det som är det fantastiska med internet - här bestämmer vi. Jag. Självklart förfasas jag över de som är knappt 12 år gamla som inte inser konsekvenserna med att dela med sig. På Facebook. På bloggar. Men det är en helt annan historia.
Jag hoppas att jag fortfarande håller måttet. Jag är äldre och skriver om saker på ett annat sätt, bilderna jag lägger ut har fångat andra motiv och det märks att helheten mognat. Precis som dem. Tiden gick och jag förändrades, precis som dem.
Kommentarer
Trackback
