För jag vet ju att det var ditt verk
Klockan har passerat tio på morgonen och almanackan talar om att det är fredagen den 27 april idag. Dagen då en av de finaste personerna som någonsin funnits i mitt liv ska begravas. Jag tar upp min telefon ur fickan och tänker att jag ska stänga av den, idag ska jag inte besvara några samtal eller meddelanden. Idag är mormors dag och den ska bli precis som hon hade velat ha den. Precis då ringer telefonen och jag tvekar en stund innan jag trycker på Svara-knappen. Något får mig att svara trots allt. En stund senare lägger jag på och konstaterar att jag precis fått erbjudande om att komma på intervju för mitt drömjobb. Jag har tackat ja till intervjun men lägger snart tankarna på den åt sidan.
Det blev din dag, mormor, för jag - vi - gjorde allt i vår makt för att göra den till det. Alla våra tårar, alla våra leenden, alla de ord vi sa och även de vi inte sa - det var för dig. Allt var för dig. Jag vet att du var med oss då. Jag vet att du såg till att vi hade det vi behövde för att ta oss igenom den dagen, för att kunna säga farväl till din närvaro. Lina hade Adam vid sin sida och Kristoffer hade Michaela vid sin sida. Och jag, jag vet att du, mormor, såg till att jag fick just det där telefonsamtalet innan begravningen för att jag också skulle ha något att hålla fast vid. Jag vet att du hade ett finger med i spelet, att du ville ge mig hopp och styrka på det sätt som du kunde.
Jag fick jobbet. Jag fick det. Drömjobbet. Den kvällen somnade jag tidigt. Efter att ha tackat dig, mormor. För jag vet ju att det var ditt verk. Jag vet att det var ditt sätt att visa att du finns där trots att jag inte kan se dig eller höra din röst.
Det blev din dag, mormor, för jag - vi - gjorde allt i vår makt för att göra den till det. Alla våra tårar, alla våra leenden, alla de ord vi sa och även de vi inte sa - det var för dig. Allt var för dig. Jag vet att du var med oss då. Jag vet att du såg till att vi hade det vi behövde för att ta oss igenom den dagen, för att kunna säga farväl till din närvaro. Lina hade Adam vid sin sida och Kristoffer hade Michaela vid sin sida. Och jag, jag vet att du, mormor, såg till att jag fick just det där telefonsamtalet innan begravningen för att jag också skulle ha något att hålla fast vid. Jag vet att du hade ett finger med i spelet, att du ville ge mig hopp och styrka på det sätt som du kunde.
Jag fick jobbet. Jag fick det. Drömjobbet. Den kvällen somnade jag tidigt. Efter att ha tackat dig, mormor. För jag vet ju att det var ditt verk. Jag vet att det var ditt sätt att visa att du finns där trots att jag inte kan se dig eller höra din röst.
Kommentarer
Trackback
