Vandringslust

Den 1 augusti 2009. Jag vaknar till, frusen, sömnig och med en lätt irritation i kroppen. AC:n är på snäppet för högt och musiken borde sänkas, enligt min mening. Så slår jag armarna om mig själv, blinkar bort sömnen och tittar mig omkring. I baksätet, mot dörren på bilens motsatta sida sover mellankillen. Fridfullt och med öppen mun. Jag ler. Alldeles bredvid mig sitter den 3-åring jag blivit så fäst vid, och han sover lika fridfullt. Jag betraktar den avslappnade kroppen och det söta ansiktet med den mjukt formade näsan och munnen. Sedan sätter jag mig tillrätta, jag tänker att det inte var så tokigt att vakna trots allt. Jag sneglar upp på den digitala klockan ovanför backspegeln. 7.30. Så dras min blick ut mot vidderna och jag sträcker på ryggen och lutar mig framåt. Vi kör upp på en bro och vidderna tar andan ur mig. Tankspritt och mumlande frågar jag mamman vad denna bro heter men inser att hon inte hört min fråga. Jag frågar igen och får svaret. Tappan Zee. "We´re in the state of New York" lägger hon till. "Okay, thanks" svarar jag och lutar mig bakåt för att njuta av morgonstunden. Plötsligt känns musiken helt rätt. Jag känner en frihet inombords och en trygghet i att sitta där som en del av familjen. Aldrig har jag älskat mitt USA så mycket som då. Jag bara vet att morgonen är min, att äventyret väntar runt hörnet och att... Allt är möjligt.