Vandringslust

Vilken kväll... Bitterljuv. Jag har precis tittat klart på Lost in Translation när han ringer. Vanligtvis svarar jag inte men ikväll trycker jag på svara-knappen och säger Hallå. Hello. Vi konstaterar att vi inte sagt ett ord till varandra på ett år och tre månader. Han är precis som vanligt och jag är precis som vanligt. All tid och allt avstånd till trots... Jag kan fortfarande höra den. Kärleken i hans röst. Jag vet att jag var någon speciell för honom, kanske är jag det fortfarande. Efter samtalet läser jag igenom texten "Närheten, stillheten, stunden med honom" som jag skrev för tre år sedan.


"
... Jag sticker ner händerna i byxfickorna, en kylig bris får huden på mina armar att knottra sig. Jag tittar förstulet ner på mina nya skor. Jordan Air, vita med svarta och röda detaljer. Mörka jeans täcker mina ben och en svart bastopp med korta ärmar fick bli kvällens t-shirt. Jag undrar med ens om jag skakar för att jag är nervös, inte för att jag fryser. Jag närmar mig bilen och där står han. Han har parkerat bredvid mig som vanligt och nu står han lutandes mot karossen. Varför ska han se så snygg ut? Han har på sig den där vita, långärmade tröjan som jag gillar så mycket. Jag kommer närmare och hans famn är, som alltid, inbjudande. Vi säger inte mycket. Jag säger inte mycket för jag förmår inte, jag darrar och trevar efter orden. Men jag står gärna där i mörkret med honom. Jag lutar mig mot honom, fortfarande med händerna i fickorna, och han håller om mig. Jag vilar min kind mot hans varma bröst. Tänker att jag är inte kär, det här är något annat. Jag vill bara ha närheten, stillheten, stunden med honom. Det är som... Som att... Ta en paus.