Söndagsgängets final
Igår avnjöt jag och söndagsgänget - d.v.s. jag och fyra av mina närmaste vänner - en fin middag på Arctura. Vi hade lika roligt som alltid. Dessvärre var det sista gången på länge, kanske någonsin, som vi samlades så där. Jag hoppas att vi kan återuppta SÖNDAGARNA i någon annan form en dag...
(BILDERNA: Östersund, Sverige)
Östersund i eftermiddagssolen
(BILDEN: Östersund, Sverige)
Vi ska inte luta oss tillbaka
- Isn´t Sweden... Really... Or, that´s what I´ve heard... That it´s... Oppressive?
Jag satt vid ett runt bort på en restaurang någonstans i staden Wisconsin Dells i USA tillsammans med tre personer som bor i USA och en som bor i England, när jag fick frågan ovan. Eftersom vi var mitt inne i ett samtal om hur människor behandlas, huruvida de diskrimineras eller inte diskrimineras i olika länder, så vet jag att den person som ställde frågan syftade till att Sverige skulle vara dels strikt byråkratiskt, dels att landet aktivt skulle utesluta vissa grupper från gemenskapen och privilegierna. Min första tanke var att komma med ett häftigt motargument i stil med "Men USA då?! USA är ju verkligen ...". Ja, ni fattar galoppen. Så här i efterhand inser jag att det inte skulle ha tjänat något till att argumentera för vilket land som slår vilket när det gäller samhällsstrukturer och olika livsområden. Som jag i förbifarten hörde någon säga i en film: "Calling someone fat doesn´t make you any skinnier and calling someone stupid doesn´t make you any smarter". Jag tycker att det citatet har en bra poäng. En briljant poäng, till och med.
Sverige bör inte jämföra sig med andra länder och, i de fall när det verkar som att "vi" har övertaget, luta sig tillbaka. Som om Sverige vore idealet. Inget land är perfekt demokratiskt och solidariskt, därför bör inget land sitta på sina höga hästar i väntan på att andra ska ta efter. Förneka att människor faktiskt blir illa behandlade, att diskriminering faktiskt förekommer. Oavsett hur många som blir diskriminerade och oavsett hur långt "vi" kommit i arbetet för att motverka detta så ska vi inte luta oss tillbaka. Vi kan alltid bli bättre. Alltid. Vi kan lära av varandra, vi kan till och med inspireras och motiveras av varandra, men vi ska inte luta oss tillbaka. För om vi gör det, då riskerar vi att slå ifrån oss när någon antyder att det finns förbättringar att göra. Då går vi miste om värdefull förändringstid för att vi är för stolta, för rädda, för att erkänna att vi inte är perfekta.
Jag satt vid ett runt bort på en restaurang någonstans i staden Wisconsin Dells i USA tillsammans med tre personer som bor i USA och en som bor i England, när jag fick frågan ovan. Eftersom vi var mitt inne i ett samtal om hur människor behandlas, huruvida de diskrimineras eller inte diskrimineras i olika länder, så vet jag att den person som ställde frågan syftade till att Sverige skulle vara dels strikt byråkratiskt, dels att landet aktivt skulle utesluta vissa grupper från gemenskapen och privilegierna. Min första tanke var att komma med ett häftigt motargument i stil med "Men USA då?! USA är ju verkligen ...". Ja, ni fattar galoppen. Så här i efterhand inser jag att det inte skulle ha tjänat något till att argumentera för vilket land som slår vilket när det gäller samhällsstrukturer och olika livsområden. Som jag i förbifarten hörde någon säga i en film: "Calling someone fat doesn´t make you any skinnier and calling someone stupid doesn´t make you any smarter". Jag tycker att det citatet har en bra poäng. En briljant poäng, till och med.
Sverige bör inte jämföra sig med andra länder och, i de fall när det verkar som att "vi" har övertaget, luta sig tillbaka. Som om Sverige vore idealet. Inget land är perfekt demokratiskt och solidariskt, därför bör inget land sitta på sina höga hästar i väntan på att andra ska ta efter. Förneka att människor faktiskt blir illa behandlade, att diskriminering faktiskt förekommer. Oavsett hur många som blir diskriminerade och oavsett hur långt "vi" kommit i arbetet för att motverka detta så ska vi inte luta oss tillbaka. Vi kan alltid bli bättre. Alltid. Vi kan lära av varandra, vi kan till och med inspireras och motiveras av varandra, men vi ska inte luta oss tillbaka. För om vi gör det, då riskerar vi att slå ifrån oss när någon antyder att det finns förbättringar att göra. Då går vi miste om värdefull förändringstid för att vi är för stolta, för rädda, för att erkänna att vi inte är perfekta.
För jag vet ju att det var ditt verk
Klockan har passerat tio på morgonen och almanackan talar om att det är fredagen den 27 april idag. Dagen då en av de finaste personerna som någonsin funnits i mitt liv ska begravas. Jag tar upp min telefon ur fickan och tänker att jag ska stänga av den, idag ska jag inte besvara några samtal eller meddelanden. Idag är mormors dag och den ska bli precis som hon hade velat ha den. Precis då ringer telefonen och jag tvekar en stund innan jag trycker på Svara-knappen. Något får mig att svara trots allt. En stund senare lägger jag på och konstaterar att jag precis fått erbjudande om att komma på intervju för mitt drömjobb. Jag har tackat ja till intervjun men lägger snart tankarna på den åt sidan.
Det blev din dag, mormor, för jag - vi - gjorde allt i vår makt för att göra den till det. Alla våra tårar, alla våra leenden, alla de ord vi sa och även de vi inte sa - det var för dig. Allt var för dig. Jag vet att du var med oss då. Jag vet att du såg till att vi hade det vi behövde för att ta oss igenom den dagen, för att kunna säga farväl till din närvaro. Lina hade Adam vid sin sida och Kristoffer hade Michaela vid sin sida. Och jag, jag vet att du, mormor, såg till att jag fick just det där telefonsamtalet innan begravningen för att jag också skulle ha något att hålla fast vid. Jag vet att du hade ett finger med i spelet, att du ville ge mig hopp och styrka på det sätt som du kunde.
Jag fick jobbet. Jag fick det. Drömjobbet. Den kvällen somnade jag tidigt. Efter att ha tackat dig, mormor. För jag vet ju att det var ditt verk. Jag vet att det var ditt sätt att visa att du finns där trots att jag inte kan se dig eller höra din röst.
Det blev din dag, mormor, för jag - vi - gjorde allt i vår makt för att göra den till det. Alla våra tårar, alla våra leenden, alla de ord vi sa och även de vi inte sa - det var för dig. Allt var för dig. Jag vet att du var med oss då. Jag vet att du såg till att vi hade det vi behövde för att ta oss igenom den dagen, för att kunna säga farväl till din närvaro. Lina hade Adam vid sin sida och Kristoffer hade Michaela vid sin sida. Och jag, jag vet att du, mormor, såg till att jag fick just det där telefonsamtalet innan begravningen för att jag också skulle ha något att hålla fast vid. Jag vet att du hade ett finger med i spelet, att du ville ge mig hopp och styrka på det sätt som du kunde.
Jag fick jobbet. Jag fick det. Drömjobbet. Den kvällen somnade jag tidigt. Efter att ha tackat dig, mormor. För jag vet ju att det var ditt verk. Jag vet att det var ditt sätt att visa att du finns där trots att jag inte kan se dig eller höra din röst.
Maaat
Efter snart tre år i Östersund har jag hunnit testa en hel del i matväg. En av de mest minnesvärda upplevelserna var definitivt mitt - vårt - besök på Take Mikado. Detta besök ägde rum under våren 2010 och jag var inte bara ny i sushivärlden, jag gick dessutom all in och valde sashimi. Efter restaurangbesöket frågade mormor vad jag tyckte om maten.
Jag vet att jag inte njöt av matupplevelsen på samma sätt som jag skulle ha gjort idag. Idag skulle jag för övrigt ha valt sushi och inte sashimi. Gjort det lite mindre intressant, det vill säga. Dock hade jag jätteroligt den kvällen. Som sagt, det är en av de mest minnesvärda upplevelserna och det inte bara i matväg.
Andra matiga ställen i Östersund som jag rekommenderar är dessa: PAUSE (otroligt goda grillade sandwiches, otroligt gott fika, otroligt goda smoothies, varma drycker och ... Ja, gå dit helt enkelt), Thai Take Away City (vilket är ett av de få thailändska haken jag testat i Sverige vars mat känns både god och fräsch. Välj något från A la carte-menyn!) Wedemarks Konditori (där finns förmodligen den bästa smörgåstårtan!), Pizzeria Reveljen (så.goda.vedugnsbakade.pizzor). Även Cuprum och INNEFICKAN är mer än okej utan att riktigt sticka ut.
Om allt går enligt planerna har jag testat även Arctura och Dalwhinnie innan jag lämnar staden. Kanske En Liten Röd också. Hmm. Jag har uppenbarligen mycket att göra framöver.
- Den var... Eh... Intressant.
hävdade jag bestämt.
- Intressant?!
skrattade mormor.
Jag vet att jag inte njöt av matupplevelsen på samma sätt som jag skulle ha gjort idag. Idag skulle jag för övrigt ha valt sushi och inte sashimi. Gjort det lite mindre intressant, det vill säga. Dock hade jag jätteroligt den kvällen. Som sagt, det är en av de mest minnesvärda upplevelserna och det inte bara i matväg.
Andra matiga ställen i Östersund som jag rekommenderar är dessa: PAUSE (otroligt goda grillade sandwiches, otroligt gott fika, otroligt goda smoothies, varma drycker och ... Ja, gå dit helt enkelt), Thai Take Away City (vilket är ett av de få thailändska haken jag testat i Sverige vars mat känns både god och fräsch. Välj något från A la carte-menyn!) Wedemarks Konditori (där finns förmodligen den bästa smörgåstårtan!), Pizzeria Reveljen (så.goda.vedugnsbakade.pizzor). Även Cuprum och INNEFICKAN är mer än okej utan att riktigt sticka ut.
Om allt går enligt planerna har jag testat även Arctura och Dalwhinnie innan jag lämnar staden. Kanske En Liten Röd också. Hmm. Jag har uppenbarligen mycket att göra framöver.
It´s official!
Pappersarbetet är fixat till sist. Precis när jag var på väg att ge upp hoppet och redan hade börjat utforska andra placeringsmöjligheter, då tog jag emot de undertecknade dokumenten. Nu kan jag säga att det är officiellt, jag ska verkligen till Bristol och Refugee Action. Inte nog med det, jag ska spendera fem månader i Bristol och på Refugee Action. För övrigt står jag numer inför att göra praktiken ensam då min kompanjon dragit sig ur. Ensam med allt vad det innebär. Jag tvivlar dock inte på att det kommer att bli en bra utlandsvistelse och praktikperiod ändå. Jag vet ju att jag vill, att jag kan och att jag ska.
Priscilla Ahn moved into my playlist
Living In a Tree - Priscilla Ahn
Dream - Priscilla Ahn
Rain - Priscilla A...
We Were Free - Prisc...
Find My Way Back Home - ...
The good comes with the bad
Om det finns något jag önskar att livet inte innehöll så är det förluster. Ingen borde behöva sörja att någon nära inte längre finns närvarande. Å andra sidan är det just de här tiderna, då förlusten ständigt gör sig påmind, som jag inser hur fascinerande livet är. Vilken styrka människan har. Något stannar upp och avslutas ofrivilligt medan något annat tar sin början. Saknaden går hand i hand med livsglädjen och möjligheterna. Någon kväll känns saknaden så påtaglig att jag kan ta på den, någon morgon sitter jag vid ett bord tillsammans med två personer som intervjuar mig för drömjobbet. Någon stund gråter jag fortfarande efter två timmar, någon stund skrattar jag rakt ut tillsammans med en god vän. Kontraster. Kontraster som får mig att älska livet ännu mer.
