Vandringslust

(BILDEN: Martha´s Vineyard, MA, USA)

(BILDEN: Chicago, IL, USA)

MUSIK: Edge Of Glory - Lady Gaga

Jag drar mig till minnes och tänker på några av de äventyr jag har i bagaget, bland annat det med James...

"
Jag är på väg in i Providence, Rhode Island, där jag sitter på bussen och tänker att jag inte har något boende för den kommande natten. Äh, tänker jag, det ordnar sig på ett eller annat sätt. Jag har ju trots allt erfarenhet av att sitta på McDonald´s-hak natten igenom... Jag kliver av på Kennedy Plaza och tittar mig omkring. Det kommer snart att bli mörkt. Till min förvåning verkar det inte finnas några hostels i hela staden - alternativet är att ta in på hotell, vilket inte är ett alternativ egentligen. Det skulle innebära att min resebudget sprack.

- Excuse me! Can I ask you something?
Jag stoppar en kille på gatan och frågar honom om det finns ett McDonald´s eller liknande i närheten.
- Not around here, no...
svarar han fundersamt. Jag får samma svar av nästa person jag frågar. Not around here. Efter att ha frågat ett antal främlingar drar jag slutsatsen att 7-eleven är det enda stället som har öppet dygnet runt. Jag inser att det är mest alkoholister och pundare som stannar här i området nattetid.

För att fördriva tid bekantar jag mig med centrum av Providence. Mörkret börjar lägga sig när jag går in i Providence Plaza - ett "mall". Jag köper en pocketbok och en liten cappucino, småpratar med killen i kassan. Jag bestämmer mig för att undersöka om det trots allt finns någon möjlighet till övernattning.
- Hey, do you know if there´s a train station around here?
Jag tänker att i vissa städer har ju tåg- och busstationerna öppet dygnet runt. Killen i kassan pekar och förklarar att tågstationen ligger rakt över gatan. Jag styr stegen dit.

Två biljettluckor är öppna och efter visst övervägande går jag fram till killen i 35-årsåldern som sitter i en av dem. Helt ärligt förklarar jag mitt problem - jag är på resande fot och har ingenstans att sova i natt. Finns det någon vänthall som har öppet under natten? James, som namnskylten säger att han heter, svarar med glimten i ögat;
- You´re not a run-away, are you?
Jag brister ut i skratt. Han tror att jag har rymt hemifrån. Det är tydligen väldigt vanligt med dessa run-aways.

- Jenny, what are we gonna do with you?
Vi pratar en stund. James visar sig vara riktigt trevlig. Han får en idé och förklarar att det finns ett ställe som säkert kan ta emot mig om det inte är fullt. Många yngre tjejer, som jag, brukar hamna där om de är på genomresa. James ringer ett samtal till en av föreståndarna på stället och kvinnan i andra änden tycker absolut att jag ska komma dit, det är alltför farligt att ströva omkring på gatorna nattetid. När James avslutat samtalet säger han att han skulle kunna skjutsa mig dit när hans skift är över, han slutar om mindre än en timme. Jag tackar så mycket och sätter mig för att vänta.

På vägen till detta ställe säger James försiktigt att han kommer att köra mig dit men att jag inte behöver stanna om jag inte vill. Han tillägger att det kan vara en skrämmande miljö, att man kan komma i kontakt med missbrukare som är stökiga. Sakta börjar det gå upp för mig vad det är för ett ställe han ska ta mig till men jag tänker att vilket ställe som helst måste ju vara bättre än att stanna utomhus... James saktar in framför byggnaden och påpekar än en gång att jag "måste inte". Jag förklarar att det är lugnt, jag känner mig faktiskt inte rädd. Jag tackar honom så väldigt mycket för att han hjälpt mig och så skiljs vi åt, jag och James. Han kör iväg, han ska förmodligen hem till sina två tonåriga barn. Där står jag - framför ett härbärge - för första gången i mitt liv.

...

När gryningen närmar sig smyger jag ut från ett kontor på övre våningen, klockan är strax efter fem. En sömnlös natt ligger bakom mig. En sömnlös natt på en soffa i ett rum där takbelysningen var tänd natten igenom och där en råtta sprang över golvet. Jag kliver ut på gatan och morgondiset känns befriande. De första solstrålarna letar sig in över centrala Providence när jag vänder mig om för att på något sätt föreviga min natt på ett härbärge.

(BILDEN: Providence, RI, USA)

(BILDEN: Annapolis, MD, USA)

Ibland kan jag sakna att promenera omkring i downtown Baltimore... Trots att jag aldrig spenderade särskilt mycket tid där. Och kanske är det just därför jag saknar det - för att jag inte hann uppleva staden på riktigt.

(BILDERNA: Baltimore, MD, USA)

Vilken kväll... Bitterljuv. Jag har precis tittat klart på Lost in Translation när han ringer. Vanligtvis svarar jag inte men ikväll trycker jag på svara-knappen och säger Hallå. Hello. Vi konstaterar att vi inte sagt ett ord till varandra på ett år och tre månader. Han är precis som vanligt och jag är precis som vanligt. All tid och allt avstånd till trots... Jag kan fortfarande höra den. Kärleken i hans röst. Jag vet att jag var någon speciell för honom, kanske är jag det fortfarande. Efter samtalet läser jag igenom texten "Närheten, stillheten, stunden med honom" som jag skrev för tre år sedan.


"
... Jag sticker ner händerna i byxfickorna, en kylig bris får huden på mina armar att knottra sig. Jag tittar förstulet ner på mina nya skor. Jordan Air, vita med svarta och röda detaljer. Mörka jeans täcker mina ben och en svart bastopp med korta ärmar fick bli kvällens t-shirt. Jag undrar med ens om jag skakar för att jag är nervös, inte för att jag fryser. Jag närmar mig bilen och där står han. Han har parkerat bredvid mig som vanligt och nu står han lutandes mot karossen. Varför ska han se så snygg ut? Han har på sig den där vita, långärmade tröjan som jag gillar så mycket. Jag kommer närmare och hans famn är, som alltid, inbjudande. Vi säger inte mycket. Jag säger inte mycket för jag förmår inte, jag darrar och trevar efter orden. Men jag står gärna där i mörkret med honom. Jag lutar mig mot honom, fortfarande med händerna i fickorna, och han håller om mig. Jag vilar min kind mot hans varma bröst. Tänker att jag är inte kär, det här är något annat. Jag vill bara ha närheten, stillheten, stunden med honom. Det är som... Som att... Ta en paus.

(BILDEN: Glenn Dale, MD, USA)

(BILDERNA: Umeå, Sverige)

(BILDERNA: Wisconsin Dells, WI, USA)