Bristol, HERE WE COME!
Jag gillar tunnlar
(BILDEN: Sundsvall, Sverige)
Bristol, here we come!
It´s time to feel the rush --- to push the dangerous --- I´m gonna run back to, to the edge with you
(BILDEN: Chicago, IL, USA)
MUSIK: Edge Of Glory - Lady Gaga
James och härbärget
Jag drar mig till minnes och tänker på några av de äventyr jag har i bagaget, bland annat det med James...
"
Jag är på väg in i Providence, Rhode Island, där jag sitter på bussen och tänker att jag inte har något boende för den kommande natten. Äh, tänker jag, det ordnar sig på ett eller annat sätt. Jag har ju trots allt erfarenhet av att sitta på McDonald´s-hak natten igenom... Jag kliver av på Kennedy Plaza och tittar mig omkring. Det kommer snart att bli mörkt. Till min förvåning verkar det inte finnas några hostels i hela staden - alternativet är att ta in på hotell, vilket inte är ett alternativ egentligen. Det skulle innebära att min resebudget sprack.
- Excuse me! Can I ask you something?
Jag stoppar en kille på gatan och frågar honom om det finns ett McDonald´s eller liknande i närheten.
- Not around here, no...
svarar han fundersamt. Jag får samma svar av nästa person jag frågar. Not around here. Efter att ha frågat ett antal främlingar drar jag slutsatsen att 7-eleven är det enda stället som har öppet dygnet runt. Jag inser att det är mest alkoholister och pundare som stannar här i området nattetid.
För att fördriva tid bekantar jag mig med centrum av Providence. Mörkret börjar lägga sig när jag går in i Providence Plaza - ett "mall". Jag köper en pocketbok och en liten cappucino, småpratar med killen i kassan. Jag bestämmer mig för att undersöka om det trots allt finns någon möjlighet till övernattning.
- Hey, do you know if there´s a train station around here?
Jag tänker att i vissa städer har ju tåg- och busstationerna öppet dygnet runt. Killen i kassan pekar och förklarar att tågstationen ligger rakt över gatan. Jag styr stegen dit.
Två biljettluckor är öppna och efter visst övervägande går jag fram till killen i 35-årsåldern som sitter i en av dem. Helt ärligt förklarar jag mitt problem - jag är på resande fot och har ingenstans att sova i natt. Finns det någon vänthall som har öppet under natten? James, som namnskylten säger att han heter, svarar med glimten i ögat;
- You´re not a run-away, are you?
Jag brister ut i skratt. Han tror att jag har rymt hemifrån. Det är tydligen väldigt vanligt med dessa run-aways.
- Jenny, what are we gonna do with you?
Vi pratar en stund. James visar sig vara riktigt trevlig. Han får en idé och förklarar att det finns ett ställe som säkert kan ta emot mig om det inte är fullt. Många yngre tjejer, som jag, brukar hamna där om de är på genomresa. James ringer ett samtal till en av föreståndarna på stället och kvinnan i andra änden tycker absolut att jag ska komma dit, det är alltför farligt att ströva omkring på gatorna nattetid. När James avslutat samtalet säger han att han skulle kunna skjutsa mig dit när hans skift är över, han slutar om mindre än en timme. Jag tackar så mycket och sätter mig för att vänta.
På vägen till detta ställe säger James försiktigt att han kommer att köra mig dit men att jag inte behöver stanna om jag inte vill. Han tillägger att det kan vara en skrämmande miljö, att man kan komma i kontakt med missbrukare som är stökiga. Sakta börjar det gå upp för mig vad det är för ett ställe han ska ta mig till men jag tänker att vilket ställe som helst måste ju vara bättre än att stanna utomhus... James saktar in framför byggnaden och påpekar än en gång att jag "måste inte". Jag förklarar att det är lugnt, jag känner mig faktiskt inte rädd. Jag tackar honom så väldigt mycket för att han hjälpt mig och så skiljs vi åt, jag och James. Han kör iväg, han ska förmodligen hem till sina två tonåriga barn. Där står jag - framför ett härbärge - för första gången i mitt liv.
...
När gryningen närmar sig smyger jag ut från ett kontor på övre våningen, klockan är strax efter fem. En sömnlös natt ligger bakom mig. En sömnlös natt på en soffa i ett rum där takbelysningen var tänd natten igenom och där en råtta sprang över golvet. Jag kliver ut på gatan och morgondiset känns befriande. De första solstrålarna letar sig in över centrala Providence när jag vänder mig om för att på något sätt föreviga min natt på ett härbärge.
(BILDEN: Providence, RI, USA)
But while the earth sinks to its grave --- You sail to the sky on the crest of a wave
(BILDEN: Östersund, Sverige)
MUSIK: Cello Song - The Books
En pojke på Låtsasvägen
Jag har ingen aning om vem pojken som bor på Låtsasvägen 123 är. Jag vet bara att han är snäll och hjälpsam mot en främling som mig. Däremot vet jag att han har invandrarbakgrund då hans sätt att prata och hans utseende skvallrar om det. Jag vet också att många, för många, av just den anledningen förmodligen inte hade vågat fråga honom om vägen - än mindre låta honom följa dem till rätt gatunummer. Det är precis därför som jag brinner för att arbeta med, och för, personer som är asylsökande, som har flyktingstatus eller som lever som papperslösa men också alla som har nationellt medborgarskap. För jag vet att vem du är som människa, och vilket värde du har, inte avgörs av ditt ursprung eller föreställda tillhörighet. Tills alla andra också vet det så ska jag fortsätta att aktivt arbeta för de personer som media och samhället smutskastar. Det enkla mötet med en pojke på Låtsasvägen gjorde mig mer motiverad än någonsin att följa mitt hjärta och välja den väg jag tror på.
"Söndags" uppdaterad III
En stund som värmer
