Vandringslust

(BILDEN: Östersund, Sverige)

(BILDEN: Annapolis, MD, USA)

Om någon, låt säga för tio år sedan, hade berättat för mig hur mitt liv skulle komma att se ut, hade jag inte trott på den personen. Inte för en sekund. Det ser så annorlunda ut, så väldigt annorlunda jämfört med den föreställning jag hade då. På gott och på ont. Nu är jag inte den där naiva personen längre, jag har sett och jag har känt mer än jag trodde var möjligt. Jag har burit på mina axlar, i mina tankar och i mitt hjärta saker som tillsammans tagit mig hit. Till den plats där jag och mitt liv befinner oss idag. Jag kan inte låta bli att tänka på hur kraftfullt livet är. Livet kommer med krafter som ingen storm kan mäta sig med. Men i slutändan tror jag att vi, var och en, bestämmer färdriktningen. Vi kan styra mot stormen, rida ut den och komma ut förändrade men välbehållna. Vissa har vid det laget valt att lägga sig, andra fortsätter på vägen. Jag tillhör de senare. Vi kan inte påverka eller förändra allt och alla men vi kan handla utifrån de möjligheter vi har. Och vi kan alltid göra det bästa av dem.

(BILDEN: Östersund, Sverige)

Ibland kan jag sakna att promenera omkring i downtown Baltimore... Trots att jag aldrig spenderade särskilt mycket tid där. Och kanske är det just därför jag saknar det - för att jag inte hann uppleva staden på riktigt.

(BILDERNA: Baltimore, MD, USA)

Vilken kväll... Bitterljuv. Jag har precis tittat klart på Lost in Translation när han ringer. Vanligtvis svarar jag inte men ikväll trycker jag på svara-knappen och säger Hallå. Hello. Vi konstaterar att vi inte sagt ett ord till varandra på ett år och tre månader. Han är precis som vanligt och jag är precis som vanligt. All tid och allt avstånd till trots... Jag kan fortfarande höra den. Kärleken i hans röst. Jag vet att jag var någon speciell för honom, kanske är jag det fortfarande. Efter samtalet läser jag igenom texten "Närheten, stillheten, stunden med honom" som jag skrev för tre år sedan.


"
... Jag sticker ner händerna i byxfickorna, en kylig bris får huden på mina armar att knottra sig. Jag tittar förstulet ner på mina nya skor. Jordan Air, vita med svarta och röda detaljer. Mörka jeans täcker mina ben och en svart bastopp med korta ärmar fick bli kvällens t-shirt. Jag undrar med ens om jag skakar för att jag är nervös, inte för att jag fryser. Jag närmar mig bilen och där står han. Han har parkerat bredvid mig som vanligt och nu står han lutandes mot karossen. Varför ska han se så snygg ut? Han har på sig den där vita, långärmade tröjan som jag gillar så mycket. Jag kommer närmare och hans famn är, som alltid, inbjudande. Vi säger inte mycket. Jag säger inte mycket för jag förmår inte, jag darrar och trevar efter orden. Men jag står gärna där i mörkret med honom. Jag lutar mig mot honom, fortfarande med händerna i fickorna, och han håller om mig. Jag vilar min kind mot hans varma bröst. Tänker att jag är inte kär, det här är något annat. Jag vill bara ha närheten, stillheten, stunden med honom. Det är som... Som att... Ta en paus.

(BILDEN: Överkalix, Sverige)

(BILDEN: Glenn Dale, MD, USA)